Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hans Hildebrand och den svenska medeltidskonsten. Af Johnny Roosval. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
220
JOHNNY ROOS VAL
Fot Gust. Joop & Co.
hans hildebrand 1874.
hets skull, äfven om det är det
hvardagligaste fabriksarbete. Ju längre vi gå
bakåt i det förflutna århundradet, desto
tydligare bevis på fientlighet mot den
äldre konsten möta vi, ja ofta så
fabelaktiga, ehuru genom protokoll bekräftade
historier, att vi ha svårt att sätta tro
till dem. För att fatta hela kraften i
denna för den nationella andliga och
materiella hushållningen så ödesdigra
opinion är det rådligt att betänka hvilka
starka rötter den äger.
För närvarande torde de flesta på
bildningens höjdplatå stående yngre
personer anse, att åt de kyrkliga minnena
bör skänkas uppmärksamhet om icke af
sympati så åtminstone »för vetenskapens
skull». Men redan inom den äldsta
professorsgenerationen möter oss kylan. Hos
den näst föregående generationen var
denna kyla ännu kallare och så vidare
bakåt. I 1700-talet sitta rötterna till
detta. Dess upplysningsfilosofi och dess
klassicistiska smak ha gemensamt utsått
frön, hvilkas skördar ännu i dag kväfva
intresset för den inhemska äldre konsten.
Sjuttonhundratalet: ty intill c. 1700
stodo våra kyrkor kvar i sin brokiga
medeltidsskrud, endast att de gotiska
polykromierna ofta ersatts af ett
barockaltares förgyllda sirater. Med 1700 börjar
den Tessinska smakæran, hvilken lik en
makadamvält linjerar bort de pittoreska
oregelbundenheterna och med en
hus-moderlig snygghetsifver hvitmenar tak
och hvalf. Icke så att Tessin kan göras
saker till att personligen ha ersatt
gammalt; vackert med dåligt nytt. Olyckan
var, att hans smak i tredje och fjärde
klassens upprepningar med det nyas
makt störtade sig öfver hela vårt gamla
förråd af medeltidskonst. Och detta
hufvudsakligen negativt — genom att
förstöra det gammalmodiga. Fattigdomen
hindrade att sjuttonhundratalets egen
konst fyllde ut tomrummen.
Nej icke blott fattigdomen. Lusten
började tryta. Där medlen funnos,
användes de hellre på den världsliga
konstens område. Den stilperiod i
1700-talet, som hunnit genomsyras af
århundradets filosofiska idéer — Louis XVI
— var alltför imponerad af »écrasez
1’in-fame» för att våga sig på något så
onyttigt som att pryda Guds hus. Gustaf
III:s tid har satt sparsamma märken i
våra kyrkor, desto flera i våra
möblemang. Snickeriet var tidens
konstnärliga uttryck. Sic miscuit utile dulci.
Adderas härtill epokens klassicistiska
smak, blir det tydligt, hur litet sympati
man tör ha haft för den medeltida
kyrkliga konstens minnen.
Mot detta åskådningssätt gjorde sig
dock tidigt en motströmning gällande.
Ett bevis därpå ses i den af Gustaf III
omgestaltade Vitterhest-, historie-och
an-tiqvitetsakademiens arbetsområde, som i
anslutning till sina numismatiska intressen
visade blick för medeltidskulturen. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
