Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hans Hildebrand och den svenska medeltidskonsten. Af Johnny Roosval. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS HILDEBRAND OCH DEN SVENSKA MEDELTIDSKONSTEN 221
denna akademi grundade det nuvarande
historiska museet och därmed öppnade
stora nya vägar för-fornforskningen, blef
det dock den förhistoriska tiden och icke
medeltiden som vardt föremål för
dennas arbete. Af det naturliga skäl att
den förhistoriska arkeologiens anor i
landet voro så gamla och sedan
1600-talet så pass mycket material redan i
statens ägo samladt, att ett
framgångsrikt arbete på dess område genast kunde
påbörjas. Därjämte hade i Danmark ett
vetenskapligt program i samband med
planerandet af samlingar gjorts, som med
nödvändighet verkade äfven här. Det
var framför allt genom Hans Hildebrands
fader som det historiska museets
arkeologiska samlingar ordnades och riktades.
Man vill märka en vetenskapens
parallellism med den sköna litteraturen.
Nyromantiken, revolten mot 1700-talet,
inledes i Sverige verkligen af en
svärmeriperiod för »de hedniske göter».
Medeltidsromantiken kommer senare och finner
få motsvarigheter på det vetenskapliga
fältet. Först sent uppträda de män, som
pä konsthistoriens område i saklig
forskning söka omsätta den sedan länge döda
nyromantikens allmänna
medeltidsintressen. Den främste bland dem är Hans
Hildebrand. När han 1879 efterträdde
sin fader som riksantikvarie, ställde han
bland sina arbetsmål det att gifva den
medeltida konsthistorien samma
utveckling som arkeologien och att rädda
medeltidens konstskatter, liksom man förut
beflitat sig om de förhistoriska minnena.
Under sitt arbete för dylika mål torde
Hans Hildebrand bland gemene man i
vårt land gjort sig mest känd som
fornminnenas barske riddare, en egenskap
som tyvärr ingalunda alltid räknades till
förtjänst.
En församling har beslutat en
kyrkoombyggnad. Med den passion, som
intresset för byggnadsprojekt så ofta för
hans hildebrand 1879.
med sig äfven hos eljest för konst
ointresserade, hänger församlingen ifrigt fast
vid sitt förslag. Detta går att vinna
stadfästelse hos konungen, remitteras till
vederbörande myndigheter och mötes
under sin remissionsresa af
riksantikvariens bestämda veto. Såsom ett viktigt
konsthistoriskt minne får den gamla
kyrkan icke förändras. Församlingen
måste ingifva nytt förslag. Det så
entusiastiskt påyrkade bygget uppskjutes
för obestämd tid. Öfver riksantikvarien
går förargelsen.
Så orädd kämpade han, drabbande
det lättfärdiga hemmarestaurerandet med
sina telegrafiska inställningsorder, en
hvit-skäggig, viggslungande Zevs. Hans
medel voro icke milda, men det gällde ju
laglydighet eller lagbrott hos de
vanda-liserande. Han gjorde sin plikt som
räddare af rikets fornminnen. Och om
de skyldiga hade att beklaga sig öfver hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
