Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hans Hildebrand och den svenska medeltidskonsten. Af Johnny Roosval. Med 5 bilder - Requiem. Af Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
ANDERS ÖSTERLING
nu afslutade period som chef för Historiska
museet, för det räddningsarbete han
utfört som riksantikvarie och för det
väckande anslag hvarmed han i sina äldsta
arbeten inledde en allsidig medeltida
konstforskning i Sverige, så har vi
framför allt att önska honom år af hälsa och
kraft till fullbordande af det litterära
arbete, till hvilket han äger så
afundsvärdt rikt material.
REQUIEA
Af ANDERS ÖSTERLING
■Du säger, att mig vänta rosor och odén,
för sommarljum vind skola gå mina år,
men själf hör du alltid den eviga floden
och vet huru suset allt närmare går.
Och allt hvad jag än ville svara förklingar
så fjärran och tomt i din bortvända själ
med suset af svanornas snöiga vingar
och aftnarnas daggfall och ljusets farväl.
En resklädd med hatten i handen, förlägen
i undrande armod jag framför dig står,
och framför mig sväfvar den soliga vägen,
men utan ett mål bak ditt skuggiga hår.
Så led då med sorgsen försyn mina öden
förbi dina egna och glöm hvem jag var,
du själ af den stränga oktober, som döden
har bergtagit ung till sitt väldes förvar!
Du är en förblödande ranka, som smyger
din smärtsamma rodnad till lifvet, du är
allt vingadt och fint, som i skyarna flyger
och tindrar som fagrast, då döden är när.
Så långt jag dig minnes, i jäktade tider
ditt höstklara öga har gjort mig så väl,
det lyser som gudsfred för drömmar och strider,
och allvaret griper min flyktiga själ.
Den tröstlösa visshet vi andra förbannat
har du gifvit hem i din ljusaste tår,
ty frigjord af sorgen du ler mot ett annat
än det, hvaråt vi le, som vänta på vår.
Så ser jag dig lefva, förvaltande sparsamt
ett lif, som är rotadt för löst i vår jord,
och själfförglömdt stilla och systerligt varsamt
du ber mig gå bort och förbi utan ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
