Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Naturkunskapens själfbesinning. Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURKUNSKAPENS SJÄLFBESINNING
Af ALLEN VANNÉRUS
ENNA RUBRIK, som utgör en
fyndig tillspetsning af ett aktuellt
kunskapsproblem, har redan förut
många gånger varit synlig,
nämligen i en stockholmsk morgontidnings
spalter. Nu må den framträda ännu en
gång för att signalera den prof. Vitalis
Norstöms för ej längesedan utkomna bok,
i hvilken han samlat sina märkliga artiklar
från år 1906 (icke 1905, såsom förordet
uppgifver).
At.t spalternas innehåll kom att framstå
en smula förspridt och osammanhängande
var ju en nästan oundviklig följd af
artikelseriens längd. Nu gör framställningen ett
helt annat intryck. l)et är i själfva verket
en utsökt icke blott intellektuell, utan äfven
estetisk njutning att göra förnyad
bekantskap med densamma och låta sig fyllas af
dess samlade innehåll. Tankarna äro
ultramoderna, och den åtdragna språkformen
kommer en stundom att erinra sig den
berömda Anatole France’ska knappheten,
fastheten och pregnansen, som då och då slår
ut i lefvande estetiskt lif, hvarigenom ett
glitter af genialitet faller öfver det hela
Det är ett icke blott aktuellt, utan
äfven betydelsefullt kunskapsteoretiskt
problem, -Norström upptagit till behandling.
Arbetets hufvuduppgift är att exponera vissa
grundformer af vetenskaplig
naturuppfattning samt belysa den olika
kunskapskaraktären af dessa. På så sätt kommer
framställningen att förete bilden såväl af en
Ord och Bild, if:e årg.
naturkunskapens succesiva själfbesinning
som en progress till allt mer kritiska
ståndpunkter. Denna utvecklingskriticism blir
under Norströms händer slutligen så
högspänd, att den alldeles spränger den
sedvanliga uppfattningen af naturforskningens
uppgift för att låta denna uppstå i en ny
kunskapstyps form, om hvilken jag i det
följande skall söka ge närmare besked.
De äldre och yngre former af
naturkunskap, som Norström låter passera revy,
äro, å ena sidan, 16 o o-tals-klassicismen
(Descartes, Spinoza, Newton) och Kants
uppfattning, å andra Ostwalds (Avenarius’)
och Mach’s teorier, hvilka tillhöra våra
egna dagar. Det torde ej sakna intresse
att erfara, huru dessa olika uppfattningssätt
markeras på det filosofiska termspråket.
De betecknas som dogmatisk rationalism,
transscendental idealism, energetism,
em-piriokriticism (Avenarius) och ren empirism,
såsom hvars hufvudrepresentant Mach
presenteras. Dessa termer äro som lika många
trumpetstötar för olika läger, hvilka ligga
i stundom häftig fejd med hvarandra.
Betydelsen af Norströms arbete består
icke minst däri, att han genom detsamma
riktat vår filosofiska litteratur med
framställningar och kritiker af de sistnämndas —
jag menar särskildt Ostwalds och Mach’s —
teoriér. Dessa äro världsberömda, och att
de nu omsider fått ett litterärt uttryck
äfven hos oss är i sin fulla ordning. De
äro icke mindre ryktbara än på sin tid
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
