Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Naturkunskapens själfbesinning. Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
ALLEN VANNÉRUS
— och för resten än i dag — innehållet
i Du Bois-Reymonds über die Grenzen
des Naturerkennens och Die sieben
Welt-räthsel, som vi äga representerade genom
prof. Hjalmar Öhrvalls skrift De sju
världsgåtorna (1898).
Man får ett lifligt intryck af det
relativa och fluktuerande i den mänskliga
kunskapen, om man jämför dessa tres
ståndpunkter. Energetikern Ostwald afviker
ungefär lika mycket från Dti Bois-Reymonds
stolta naturmekanik, som den radikale
sensualisten (eller, nästan bättre,
sensatio-nisten) Mach skiljer sig från Ostwald. Men
just denna naturuppfattningarnas och
’naturbildernas’ relativitet älskar Norström. Det
är ganska öfverraskande. Är all vår
naturkunskap genomgående relativ, medför
detta, att vi i grunden icke kunna besitta
någon sann uppfattning af saken. Men
kan denna konsekvens verkligen innebära
något att vara förtjust öfver? Man anar
ett mystiskt djup bakom denna sympati
för relativitetsspelet inom naturkunskapens
område. När Norström rör sig inom en
annan sfär — det andliga lifvets — är
han näppeligen lika relativistiskt sinnad;
då uppställer han fastmer afgjordt absoluta
kraf, framför allt krafvet på ett absolut
förnuft.
Hur som helst, det originellaste och
intressantaste i hela boken om
naturkunskapens invecklade själfbesinning är
tvifvelsutan den dialektiska
anordningssystematik, genom hvilken antydda relativitet
får ett sådant uttryck, att
naturuppfattningarna komma att framträda såsom ’på
en linje ordnade’ former och bilder, hvilka
hänvisa på hvarandra i en bestämd följd.
Denna ’dialektiska linje’ innebär just en
progress från den nämnda
1600-tals-natura-lismen till Kant, från denne via Ostwald
till Mach, som dock, äfven han, endast
bildar en passage till den kritiska
rationalism, som Norström själf företräder.
Eller — om man uttrycker allt detta i
enkel ekvationsform — Newton: Kant =
Ostwald: Mach; Norström är samtligas
syntes. Omvändt kan man hetsa Kant på
Newton, Mach på Ostwald, Norström på
Mach. Mellan Newton och Ostwald är
däremot en viss så ätt säga objektivitètens
kongenialitet, liksom mellan Kant och
Mach en viss subjektivitetens, dock med
den väsentliga skillnaden, att Kant är det
rena förnuftets kritiker, Mach (Avenarius)
den rena erfarenhetens. Mach är för
såvidt, såsom Wundt säger på ett ställe, ein
umgekehrter Kant. Men Norström tager
dem samtliga under sin mantel. Hans mål
är nämligen ’ett medvetande, som kan
famna alla vetenskapliga synpunkter utan
att sprängas’. Detta innebär dock för
ingen del eklekticism.
Jag vill icke ingå på frågan, huruvida
Norströms dialektik dock icke är en smula
arrangerad; den är i hvarje fall sinnrik och
lärorik. I hög grad beaktansvärd är ock
en tanke, som han i fortsättningen skjuter
fram, nämligen den, att man — jag
om-skrifver fritt — icke skall inbilla sig, att
de olika naturåskådningarna slå ihjäl
hvarandra som sant och falskt eller taga ut
hvarandra som pius och minus. De
komplettera fastmer hvarandra. De liksom
ingå som bilder i ett kaleidoskopiskt helt,
nämligen i den bemärkelsen, att än är den
mekaniska naturåskådningen, än den
ener-getiska, än den mach’ska sensualismen
bruk-bar som ett föreställningssätt vid analysen
och tolkandet af naturfenomenen. Men
under sådana förhållanden är det kanske
icke så olämpligt att tala icke blott om
en naturbildernas relativitet, utan ock om
en deras komplementabilitet — om
bara ett så osvenskt ord kan godkännas
af Svenska akademien.
Vidare är att märka, att när
naturkunskapen tillräckligt grundligt besinnar
sig på sig själf, så måste den finna och
erkänna, att den förutsätter den
grundfaktor, som utgöres af själfva det
kunskapteoretiska subjektet, Kants berömda
transscendentala apperception. På denna
grundförutsättnings klippa strandar särskildt
den Mach’ska sensualismen, hvilken
inbillar sig icke behöfva något dylikt subjekt,
utan tror sig à la Hume kunna behandla
hela verkligheten som ett inbegrepp och
sammanhang af blotta sensationskomplexer.
Den fullständiga uppfattningen af
sensationen måste dock, framhålles det med rätta,
i denna se icke blott något förnummet,
utan ock en förnimmelse, men den senare
blir i sin ordning meningslös, utan ett
förnimmande subjekt. Om Norström velat,
hade han på denna punkt, ’där tänkandet
på naturen leder öfver naturen och till
subjektet’, kunnat förlänga sin dialektiska
linje med ännu en genomgångsståndpunkt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
