Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Naturkunskapens själfbesinning. Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURKUNSKAPENS SJÄLFBESINNING 227
Schuppes subjektivitets- och
immanensfilosofi. Boken hade då blifvit ännu
innehållsrikare, men framför allt hade det
varit af intresse att erfara, hvilken ställning
Norström själf intager till denna
märkvärdiga men svåråtkomliga
Bewusstseinsphilo-sophie,–tysk äfven den.
Genom att på detta sätt fortgå från
v. ståndpunkt till ståndpunkt kommer
Norström så småningom öfver till en punkt,
vid hvilken han förankrar sin egen kritiska
rationalism och idealism. —
Norström hyser onekligen vissa
sympatier för den Mach’ska sensualismen, dock,
som antydt, icke större än att han känner
sig oförhindrad att ganska hårdhändt
piska denna besynnerliga väf af
sensations-komplexer. Hvad som finner nåd inför
honom är, att Mach undergräfver, ja rent
af upplöser den dogmatiska objektivismen,
resp. naturalismen. Men det tragiska är
att den äfven upplöser sig själf, nämligen
därigenom att den, som framhållet,
bort-eliminerar själfva grundförutsättningen för
allt senterande och all uppfattning
öfverhufvud, det kunskapsteoretiska subjekt,
hvars nödvändighet Norström naturligtvis
med all makt häfdar. Lika angelägen,
som han är att restituera subjektet, är han
däremot icke att bevara objektet i
bemärkelsen af en till kunskap uppfordrande
transsubjektiv verklighet. Långt ifrån.
Norström vill i själfva verket alls icke veta
om någon objektivitetens metafysik. Han
såge tydligen hälst, att han kunde slippa
ifrån hela naturordningen, resp.
naturalismen, men detta kan ju icke gärna lyckas.
Dock gör han hvad han kan för att
nedbringa eller förflyktiga den objektiva
naturkunskapen, ja på denna punkt stöta vi på
själfva kärnan i Norströms förut pointerade
kritiska rationalism och idealism. Här är
han djärf intill utmanande trots, och
kunskapsromantiker som han är tycker han
nog att det är ganska intressant ’at drille
Dyrene’ på den dogmatiska
naturvetenskapens fält, d. v. s. alla dessa, som, för att
citera ett yttrande af norströmslärjungen
Hjalmar Haralds, icke inse, att det är lika
orimligt ’att tro tingen vara sammansatta
af verkliga atomer, som att tro att en sju
fots planka är sammansatt af sju fot’.
Enligt Norström äger naturkunskapen i själfva
verket ingen transsubjektiv
kunskapsgiltighet, utan hypoteserna och teorierna utgöra
här blotta arbetshypoteser — såsom det
genom trägen upprepning redan slitna ordet
lyder — och föreställningsschemata, hvilka
i egenskap af praktiska hjälpmedel och
verktyg hafva att tjäna det lefvande lifvet och
dess behof för att göra detta ’på det hela
taget fullkomligare’. Naturen utgör (i sig)
en absolut gräns nedåt för kunskapen.
Den framstår såsom sådan som ’eine
ungeschiedene Totalität’, som den stora
omedvetenheten (s. 97). Men den är ock
karaktäriserbar som en ’fondvägg af
odifferentierad subjekt-objektivitet’. Allt detta,
som delvis klingar som ett eko från
schel-lingska identitetsfilosofin, tål emellertid att
grundligt betänkas, innan man säger ja och
amen åt den djärfva doktrin, som
Norström låter följa i fortsättningen.
Väggar äro, som bekant, vanligen
försedda med tapeter eller – hos rikt folk
—• med gobelänger. Såsom ett slags
naturens tapeter äro ock Norströms
’naturbilder’ (den mekaniska åskådningen,
ener-getismen, o. s. v.) bestämbara. Dessa äro,
märk väl, fabricerade och påklistrade af
människorna och tillhöra följaktligen icke
naturfondväggen själf i egenskap af
objektivt immanenta mönster. Bakom tapeterna
gapar fastmer det stora ogenomträngliga
agnostiska mörkret, på grund hvaraf dessa
komma att bilda ett slags teatraliskt
kulisssceneri.
Men blir icke ändå denna teatervärld
på längden alltför konstlad? Frågan
sammanhänger tydligen med en annan,
nämligen den, huruvida det, trots allt, icke är
möjligt att komma åt naturen i dess
trans-subjektiva själf bestämdhet? Att
naturordningen icke kan gripas liksom på bar
gärning och i själfva sin omedelbarhet må
vara sant. Men hvar egentligen står det
skrifvet, att naturen i sin faktiskt gifna
fenomenella framträdelseform är en
alltigenom ljugande röst, som icke har att
förkunna ett enda sant ord om den
trans-fenomenella naturordningen? Det ligger
nog en mera beaktansvärd sanning i
Her-barts sats: »Wie viel Schein so viel
Hin-deutung auf das Sein», än Norström för
sin del är benägen ett erkänna. Den
faktiskt gifna varseblifningsvärlden kan i sin
oupphäfbarhet och bestämda «.konkretion
omöjligen vara en skapelse af subjektet själft.
Men under sådana förhållanden måste
antagas att den är transsubjektivt medbetingad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
