Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Naturkunskapens själfbesinning. Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
ALLEN VANNÉRUS
icke blott att alla verkliga värden i lägre
eller högre grad fullkomliggöra lifvet, utan
ock att en vilja till värde ytterst är den
så att säga motoriska grunden till all högre
fullkomlighetssträfvan. Men denna
konkreta lifs- och värdesynpunkt på den
vetenskapliga sanningen är icke ett uttryck
för själfva den immanenta väsenssidan af
saken, utan innebär ett i viss mening
transscendent, det vill här säga
öfverve-tenskapligt betraktelsesätt. Att definiera
sanning på det angifna sättet är därför
ungefär som att definiera ren som det djur,
hvilket på det hela taget är af den största
nyttan för lappen. Icke heller kan den,
som i vetenskapligt syfte befattar sig med
t. ex. portugisiskan, gärna ha till sin
närmaste och egentliga uppgift att söka göra
lifvet ’på det hela taget fullkomligare’. Det
må vara sant, att språkvetenskapen äfven
äger lifsbetydelse, men detta
komplementförhållande utgör icke själfva det
omedelbara regulativet för språkvetenskapsmannen,
hvars uppgift icke heller är att värdera,
förbättra och fullkomna det han undersöker.
Blefve detta konkreta
lifsfullkomningsin-tresse det dominerande inom vetenskapen,
blefve väl ock denna så småningom
upp-skrufvad till en enda stor dikt i ’idealisk
riktning’. Men därmed blefve den allt en
sanning med modifikation. För öfrigt
synes Norströms sanningsfastställelse vara för
vid. Äfven om åtskilligt annat än
sanningen — exempelvis skönheten — kan
sägas att det innebär en uppfattning, som
fullkomliggör lifvet. —
Norström är ju för närvarande kungen
i den filosofiska andens rike här i Sverige,
och just därför torde det vara så mycket
ofarligare att göra hans filosofi till föremål
för en smula kritik. Där han nu sitter
på sin tron, skådar han, under sig, ett stort
mörkt djup, naturdjupet, ’die ungeschiedene
Totalität’. Men mot detta mörker låter
han de olika ’naturbilderna’ afteckna sig.
De äro projektioner af hans subjekts
oemotståndliga kunskapsdrift. Äfven öfver sig
skådar han något, något sublimt mystiskt.
Hans religiösa känsla säger honom, att
detta i sig är ett härlighetens rike, som
dock är mera tätt beslöjadt än någon
orientalisk skönhets ansikte. Därför är icke
heller det — lika litet som naturen — åt-
komligt medels någon verklig kunskap.
Det utmärker fastmer ’all kunskaps öfre
gräns’. Men äfven mot öfvervärldsdunklet
låter han vissa bilder och symboler
afteckna sig. Det är den religiösa
symbolikens ymnighetshorn, som får sprida sitt
innehåll i denna riktning. Ur nu antydda
synpunkter skall bilden gud bli precis lika
giltig och sann, som t. ex. bilden atom.
Härmed är, så vidt jag förstår, en af
kärnpunkterna i Norströms kritiska rationalism
berörd. Vi hafva enligt denna att
konstruera sådana kunskapsbilder, som
erfarenheten tillåter och de andliga lifsbehofven
i öfrigt kräfva — allt i lifsfullkomlighetens
namn, som är det högsta.
Ytterligare kritik är här icke min sak,
utan jag har nu att afsluta min anmälan.
Hvad man efter Norströms sista arbete
lifligast önskar är, att han skall ge oss ett
systematiskt verk, som framställer
grundtankarna i hans filosofi i dess helhet. Den
här myckna moderna essayfilosofin — eller
hvad man skall kalla den — ej sällan
uppträdande i glänsande litterär dräkt —
litterärfilosofi är kanske rätta ordet — är
nog bra den ock förstås. Det är af
intresse att erinra om att just den
uppenbarligen är af vida suggestivare inflytande på
allmänuppfattningen, än den systematiska
filosofin, som ju icke kan röra sig på så
lätta fötter. Den förra representerar mer
■la gaya scienza’. Också innebär den, som
antydt, ett förbund mellan vetenskap och
konst. Världsberömda namn sådana som
Nietzsche, Tolstoi, Ruskin, Carlyle, Diderot,
Rousseau, Voltaire och •— långt fore dessa
— Montaigne, Marcus Aurelius, Lucretius,
ja själfva Plato med sin gästabudsfilosofi
vittna nogsamt härom; det svenska
hithörande namnet är, som bekant, Ellen Key,
hvilkens stjärna ju nyligen åter varit synlig
öfver Stockholms horisont. Det andra
filosofiidealet, det som drifver till de stora
systemen, är dock ett strå hvassare, ty
filosofins egentliga uppgift är att vara och
verka som en ideell mikrokosm. Norström
äger ju ovanliga förutsättningar, bland
hvilka hans erkända formella talang icke
är den minst beaktansvärda, för att kunna
åstadkomma ett dylikt mäktigt helt vare
sig nu i den romantiska eller klassiska
stilen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
