Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska prosatörer. Af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
ARTUR MÖLLER
att afslöja nornornas väfmetod och visa opp
hemlighetsfulla förbindelsetrådar. Hvad som
framför allt håller intresset fängsladt också
här, är den enkelt mänskliga, varmt
med-känsliga underströmmen — verkliga
Strindbergsvänner skola förstå, att jag här menar
någonting annat än »mänsklighet» efter den
litterära jargonen. De ha skäl att glädjas
öfver Strindbergs senaste novellbok.
& < %
Närbesläktad till ämnesval med den första
af Strindbergs två berättelser är Den eviga
gåtan. Ordet ämnesval passar nu bättre
för Gustaf af Geijerstams bok. Strindberg
väljer inte sina ämnen; de välja honom, som
det — efter Nietzsches uttryck — är
förhållandet med de författare, hvilka ännu
skrifva med sitt blod.
Geijerstams senaste arbete bär ett motto
af Nietzsche. Det är också det enda af
aristokratisk lifsbejakelse det rymmer, och
sambandet med tankegången i öfrigt ligger
nog så förborgad. »Den eviga gåtan» är en
patologisk boutredning af den sort, som med
förkärlek odlats af ryska författare och —
en gång starkt en vogue — nu dessbättre
torde vara på retur i Europa.
Berättelsen har form af en bikt: »Jag är
ingen författare. Hvad jag skrifver bär också
spår däraf.» -— Det är svårt att hålla sig
allvarsam inför sådana vändningar. Allt i
»Den eviga gåtan» bär tvärtom spår af den
belästa, genomlitterära intelligensen.
Någonting som ingalunda låter sig maskeras bakom
en understruken staccatostil med objektet
eller predikatet först i alla satser. Ibland
föranleder däremot berörda skrifsätt — som
visst också afser att antyda själsskakningens
djup — afgjorda tvetydigheter. När det
exempelvis heter, att »ungdomsglädjen
för-därfvade detta grubbel», gissar ju den
oinvigde först på undomsglädjen som subjekt.
Ett närmare studium af sammanhanget ger
likväl vid handen, att motsatsen är menad.
Öfver hufvud går hela utredningen af
den nog så hvardagliga, husliga konflikten
i samma mystiska, döfva ton som bokens
titel. Författaren tycks själf ha haft en
känsla i samma riktning, eftersom han på
ett ställe utbrister: »och kanske är allt
detta inte så underligt alls».
Om alltså »Den eviga gåtan» inte hör
till Gustaf af Geijerstams mest lyckade in-
satser, skulle han likväl inte vara den han
är, ifall den inte företedde sidor af vaken
iakttagelse och rik människokännedom.
Sonen Harrys lätt skisserade figur hör till dem.
Här bjudas några glimtar af en
barnpsykologi, som är af den vinnande och äkta
sorten, därför att den innebär ett försök att
inte se på barnet uppifrån, med den
vuxnes öga. Historien om den neurasteniske
arbetaren stannar också kvar efter läsningen
som en påminnelse om, hur stark verkan
Geijerstam nu som alltid kan nå, när han
nöjer sig med verkligheten och med att vara
sig själf i den.
En bok af Hjalmar Söderberg hör
till de obetingadt behagligaste
tilldragelserna i vår litteratur, till dem, på
hvilka man verkligen väntar. Och författaren
har bland andra visheter också den, att
ofta låta en vänta. På ett ställe i sin
nya bok förebrår han Salomo
inkonsekvensen i att, en gång kommen till insikt om
allts fåfänglighet, sätta sig ner och skrifva
en bok i stället för att köpa ett rep. Låt
oss hoppas, att Martin Bircks författare inte
tillämpar samma obönhörliga logik på andra
än Predikaren. Vi kunna då riskera att
mista en af våra utsöktaste prosatörer —■
den ende som verkligen torde kunna
misstänkas för att en dag af filosofiskt
världsförakt lägga bort pennan.
Söderberg hör inte till de författare, som
köpa ett ris papper, beslutsamt stryka opp
manschetterna och sätta sig ner för att skrifva
en bok. Hans noveller förefalla alltid
tillkomna af en lycklig tillfällighet. Under en
lustvandring i Södra bergen har han
kommit att stanna framför en gammal paviljong,
som berättat honom någon vemodig
sommarsaga. Eller på trottoaren utanför
Rydberg har han mött ett ansikte, som väckt
något bleknadt studentminne till lif. Om
det då inte fallit sig så, att de i stället gått
in och ätit middag tillsammans, kan det
hända, att det mötet gifvit uppslag till en
liten förtjusande novell.
Man kan kalla innehållet i Söderbergs
Det mörknar öfver vägen för bagateller.
Det beror nu på, om man tror, att den
andliga vikten af en litteraturprodukt beror
på ämne och omfång, eller på det
perspektiv, i hvilket det på grund af författarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
