Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Harald Gabriel Hjärne. Af L. M. Bååth. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2ÖO
L. M. BÅÅTH
konst till hans egen och ingen annans,
huru mycket den än må efterapas. En
sådan egenskap har hos Hjärne tydligt
sin rot i en litterär och estetisk håg,
hvarom i sin mån inträdestalet i svenska
akademien öfver Carl Snoilsky vittnar.
Från en sådan källa härflyter den
historiska fantasiens konstnärliga utbildning
af åtskilliga svårlösta ämnen för svensk
häfdaforskning, vare sig i skrift eller i
något af de stora högtidstalen, som
präglas af en egenartad och glänsande
vältalighet.
Äfven från andra källådror synes
Hjärnes personlighet som häfdatecknare
hämta sina särdrag. Hans andra namn
syftar på hans snillrike morfader Johan
Gabriel Richert, som under det nyligen
gångna seklet var en af Sveriges
främste jurister och en af dess mest erfarna,
kunskapsrika och kraftfulla politiker. Det
tyckes sålunda enligt nutida biografers
kvasivetenskapliga och bekväma metod
att spåra inflytelser från närmare eller
fjärmare släktled ej vara en blott
tillfällighet, att Harald Hjärne — liksom för
öfrigt sin frände och Richerts dotterson,
justitierådet Afzelius —jämväl är en
rättslärd, som riktat den rättshistoriska
vetenskapen med viktiga bidrag. Som
politiker verkar professor Hjärne icke
endast i riksdagshuset på Helgeandsholmen;
han har i en mängd artiklar i
dagspressen beträdt journalistikens stråkväg ut
i det stora folklifvet och dryftat till vår
sunda upplysning och närmare eftertanke
en mängd frågor, som äfven angå till
synes granntyckta utländska ämnen,
exempelvis ryska politiska saker, hvilka
den svenska pressen plägar undvika,
något som må ursäktas af svenskens
öppenhjärtiga okunnighet om sin gamle granne
i öster. Det politiska arfvet från Richert
förvaltar dock professor Hjärne framför
allt som häfdatecknare, där han först
framstår i sin personlighets fulla utveck-
ling och kraft. »En opolitisk historiker
är ett oting», säger Hjärne på ett ställe,
ty den historiska vetenskapen beskrifver
folkets och statslifvets utveckling,
hvilket ju är ett politiskt ämne.
Förträffligheten af sådana beskrifningar bör
därför i icke ringa mån uppskattas »efter
den politiska skarpblick, hvarom de bära
vittne».
* $
$
Den 2 maj 1908 fyller Harald
Hjärne 60 år. Han blef 1872 docent i
historia vid Uppsala universitet, 1885 e. o.
professor och 1889 ordinarie professor
i sagda ämne efter Sven Fromhold
Hammarstrand. På sagda dag komma för visso
från flera håll erkännanden om hans
gärning i historiens tjänst att taga olika
uttryck. Att det sålunda framställts till
mig en uppmaning att i denna tidskrift
erinra om hans hittills utförda
lifsgärning, är kanske ett bevis äfven därpå,
att vår historia kommit mera till heders
bland oss, i den mån som det politiska
klimatet på sista tiden blifvit kallare och
bistrare, men också mer uppfriskande.
Häfdateckningen är i genomsnitt en bild
af folkets stämningar; i lugna tider vill
folket icke anstränga sig i onödan, och
det söker då sina ideal i förfädernas
stilla hvardagslif, icke i deras blodiga
kraftansträngningar eller samling till en
man mot inre och yttre förtryck eller
våld. Sedan länge har den politiska
slöheten gjort sig beklagligt bred i det
svenska folklynnet. Det är då fara värdt,
att historieskrifningen, när folket en gång
väckes till besinning om sin egennyttiga
bekvämlighet och dådlöshet, icke är
beredd att möta nya och växande politiska
anspråk. När de bistra tiderna komma
och folket tvingas att med skärpt blick
och mera vaken intelligens upptaga de
försummade problemen t. o. m. rörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
