Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Harald Gabriel Hjärne. Af L. M. Bååth. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
harald gabriel hjärne
263
begränsning understödja sina häfders
utforskning genom att bereda markens
fruktbarhet för den kommande, okände
hjälten.
Det är också en erfarenhet, att en
»ny» historia, som medför nya
omvärderingar äfven af de mest kända saker,
skänkes folket blott af en personlighet,
som kan svara för en ny åskådning.
Det skede i svensk historieskrifning,
som ligger oss närmast och till hvilket
vi i viss mån ännu höra, är knutet vid
Erik Gustaf Geijers namn.
Då för tiden stod den svenska
historieskrifningen icke högt vare sig
formellt eller reellt. Den var på
1700-talet »dels ett osammanhängande
notiskram, dels historisk retorik», och den
uppräknade utförligt »det märkvärdiga,
som i världen sig tilldragit». Man kunde
visserligen dröja vid någon
märkvärdigare händelse och säga några ord till
dess trängande förklaring, men man gjorde
sig aldrig något besvär med att söka
lösa frågan om utvecklingens, hela
tillvarons mening och slut.
Det finnes dock ett sammanhang i
historien, sade Geijer, ja, »ett sakernas
eget sammanhang», som visserligen måste
fram så, att skildringen blir
verklighetstrogen. Men denna »realism» är något
äfventyrlig. Äfven om källmaterialet
kunde så att säga samla och sofra sig
själft, utrensa det falska, som ej hör till
saken, samt i detta prydliga skick diktera
för den förväntansfullt lyssnande
upptecknaren den klara dagssanningen, skulle
denna ändock förvanskas i mottagarens
sinne, som är lika bedrägligt som något
af de fem fysiska sinnena. Huru
mycket värre blir det icke då, när i
verkligheten häfdatecknaren ju själf samlar
och kritiskt sofrar materialet, ty äfven den
mest »objektiva» person i världen kan
ej kritisera rent mekaniskt. Det finns
då ingen annan utväg för att få det
»sammanhang», utan hvilket materialet
icke blir historia, än att tänka öfver,
hvarför något händer och sker.
Detta tänkande blir dels ett
filosofiskt, dels ett politiskt betraktelsesätt, som
hos Geijer var uttryck för en djupt
genom-lefd lifsåskådning. Dess viktigaste
innehåll är, att människan städse sträfvar
för sin frihet och därvid riktar sin drift
och sin vilja mot godt eller ondt. Häri
ligger en praktisk och etisk måttstock
för människans verksamhet. En grupp
människor, förenade till ett samhälle,
verka efter samma måttstock i politiskt
syfte, som har ytterst den politiska
friheten till mål.
Geijer har sålunda icke kunnat eller
velat frigöra sig från vissa lagar. Var
detta riktigt, och har icke den moderne
historikern kunnat frigöra sig från
dylika barnsligheter?
Historieforskningen kan ingalunda
undvara någon måttstock på historien,
och i vårt land använder den ännu i
det väsentliga Geijers egen. Hjärne har
i en uppsats »Nutidspolitik och Sveriges
häfder» (Heimdals småskrifter 1907) talat
om historikerns förhållande till sin
vetenskap. Han säger bl. a., »att historiska
verkningar och omständigheter äro i
främsta rummet icke naturbetingelser,
utan mänskliga samhällskrafter,
personliga viljor och tankar, som återspeglas
och samla sig i hans egen mer eller
mindre själfverksamma och själfmedvetna
personlighet. Det är denna hans egen
personlighet som ytterst står i ansvar
för hans uppfattning af rätt och orätt,
af det ändamålsenliga och förfelade i
statslifvet. Sådan hans personlighet är
i grund och botten, sådan är ock hans
åskådning af historiens gång.»
Det synes således, att den nuvarande
historieforskningen, äfven sådan den
framställes af Hjärne i dess reformerade
skick, fortfarande besjälas af Geijers anda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
