Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ur bokmarknaden - Af Gustaf Otto Adelborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
gustaf otto adelborg
mastadd i någon, oftast specifikt modern,
miljö för att så därsammastädes på ett
oförlikneligt sätt blanda bort korten, men
icke alldeles, eller snarare så grundligt, att
(för att nämna blott två hufvudkategorier)
somliga — de af tillräcklig synstyrka och
iakttagelseförmåga — däraf erhålla
upplysning eller dock känslan af att det är en
säkert och idealt syftande hand, som blandar
dem, under det andra, själfva mer blandade,
blifva lämpligen oroade och besvikna öfver
att ej få något positivt, det de dock ana
döljer sig inunder och frukta är af störande
svårfattlighet.
Hvad som inger de förstnämnda en lugn
glädje vid läsningen af Huck Lebers
»Historier om barn och dårar» och inger dem
visshet beträffande förf:s kraft till idealitet,
är då närmast en viss underton af
skälfvande finkänsligt allvar och en viss
snabb-fotad, stundom graciöst skämtsam, ofta djupt
bitande, djupt verksam, ironi, hvilket allt
specifikt intimt hör till författarens
temperament, samt slutligen de, hastigt och liksom
i förbigående, men dock meningsfast
utbrytande, mer direkta hänvisningar (till hvad
sann lifsnjutning och sann lifsklarhet
innebära), hvilka ställvis framträda -—- se, med
afseende härpå, t. ex. slutet af förordet och
uppsatsen angående »Den blide Löwenborgs
musik».
I detta sistnämnda stycke ges sålunda en
intimt betydelsefull klarhet öfver förhållandet
mellan inre och yttre lif, då med tillhjälp af
suggestiva bilder, framhålles, hurusom »den
sinnliga musiken måste gå jämt upp i den
öfversinnliga» för att kunna rätteligen
»fördragas», och hurusom, beträffande
deltagandet i det lif, som doftar af musik, det
innerst, rätt sedt, förblir så, att »äfven den
ur Hemliga Harmoniligan evigt utestängde
dock lefver under fru Musicas välsignade
välde. Men för honom meddelar hon sig i den
djupa tystnaden, där Löwenborgs musik
tonar för själen».
Emellertid finnes ännu åtskilligt af
författarens väsen och temperament, som
specifikt ger stöd oc.h färg åt hans ofvan
angifna tillvägagångssätt.
Hans ironi kunde, som sagdt,
understundom vara af ett graciöst skämtsamt slag -—
detta står då i sammanhang med en hans,
ofta glänsande, förmåga att leka med ord,
en hans förmåga hafva orden alltid till hands,
t. ex. i och för ett snabbt upp- och ned-
vändande af en skenbart högtidlig sak eller i
och för snärjande, men mildt eller graciöst
spetsigt snärjande ordbilder, hvilka, efter en
visserligen ofta rätt invecklad färd, leda
läsaren in till den klarhet, förf. afser att gifva.
Däraf blir så å ena sidan parodi-artade
saker, såsom »Det räddade testamentet» eller
»Julens ängel på inspektion», å den andra
sakta utredande framställningar, såsom
»Förord om Lögnen» eller »Den babyloniska
forbistringen»-.
Parodierna ge uttryck för Huck Lebers,
oftast mycket berättigade, ringaktning för
åtskilligt modernt — för såväl engelsk
sen-timentalitetsdrypande konventionalitet som
ock för fransk, lättfotad och trög-själad,
skepticism och tysk, retoriskt diffus,
»idealismus». I en sådan, parodierande
uppsats följer författaren noga det uttryckssätt,
en viss åskådning eller (blott) litterär metod
gemenligen betjänar sig af, men något
öf-verdrifvande dess karaktäristiska, d. v. s.
preciseradt försåtligt. Effekten blir ofta
makalös, icke minst beroende därpå, att man
starkt känner, att den som här parodierar
det eller det, som har en prägel af fatal
underlägsenhet, själf verkligen äger afsikter
och krafter tillhörande ett väsentligen högre
plan.
En uppdrifven förmåga »att hafva orden
till hands» brukar ofta vara förenad med
intresse för och kännedom om fakta, äfven
i andra afseenden än i fråga om språkets
medel. Så är också i hög grad
förhållandet med denne författare, dock är att märka,
att han genomgående har fördelen att
tendentiöst öfvervägande fästa sig vid känsliga
fakta. D. v. s. han är genomgående i bästa
mening kulturellt intresserad. Mer än om
kultur kan här emellertid ännu ej blifva tal
— så snart det är fråga blott om fakta eller
faktisk skönhet, faktiska förhållanden, i
stället för om ideal-företeelser och djupt
betydelsefulla situationer; — kulturen har
nämligen bestånd blott såsom ett vidlyftigt och
välordnadt allmänt åskådningsskick (eller, så
att säga, tanke-tråd-verk) i anslutning just
till fakta, helst känsliga fakta (som sådana
dock ej i djupaste mening känsliga), ett
allmänt tanke- trådmakeri, som har att efter
en blott »ändlös medelväg» alltjämt
utspinnas vidare, fast symetriskt eller plastiskt rikt
och växlande — men ej af klar och ljuf
oändlighet, utan kallt främmande för
innerlig skönhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
