Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Lifdrabanter. Studenthistoria af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIFDRABANTER
Studenthistoria af GUSTAF ULLMAN
ANDIDAT POMRÉN hade
mottagning. Det var en af de
där första
vårbrytningsdagarna, då solen suger fram ur snön
tegeltakens och trädstammarnas färger
så förgylldt och fuktigt granna, att man
tycker sig aldrig ha sett dem förr. Att
sitta hopknuten öfver böckerna blir då
för tungt äfven för de mest nitiska
lärdomssökare. Det är för slaskigt att våga
längre promenader, men man måste ändå
ut och träffa en lefvande själ att tala
med, så att inte hjärtat må brista af
idel nyväckta vårkänslor. — Därför hade
också Pomrénska ligan samlats mangrant.
Hans lilla trånga rum uppe i ett
studenthems vindsvåning tycktes alldeles fullt,
när han — sin vana trogen — ifrigt
vankade af och an mellan kamraterna,
liknade han en bångstyrig fåle,
inspärrad i en spjälbur samman med andra,
smärre husdjur, hvilka skrämdt höllo
sig så tätt intill hörnen som möjligt.
Värden på stället, filosofie kandidat Ingvar
Pomrén, var den ledande kraften i den
krets, han bildat kring sin person; han
valde samtalets ämnen och skötte dess
förlopp med lifligt eggande, men föga
hänsynsfullt ordförandeskap. Gillade han
någons uttalande, skyndade ban att be-
kräfta det med huldt leende, nådiga
nickar af sitt stora, svartmuskiga hufvud,
hvars väldiga hårkvast tycktes sopa det
låga taket likt en kolossal dammviska.
Men länge lät han icke ens en
meningsfrände prata i fred. Rätt som det var,
afbröts andragandet af ett:
— Javisst, det är ju alldeles klart.
Jo, för ser ni -—■ och så tog Pomrén vid
med raskt växande värme och styrka.
Det, som skulle vara klart, var att han
visste bäst besked; slutklämmen måste
naturligtvis komma från honom. —
Vännerna funno sig däri; smålänningen
Stening och göteborgaren Somling njöto rent
af att i vördsamt tillmötesgående åhöra
och beskåda Pomréns lättvunna triumfer.
Man kunde icke önska sig en mera
blindt hängifven, våldsamt öfvertygande
beundrare af och tolk för den nya
svenska diktningen, nittiotalets rika och djupt
nationella klang- och jubeltid, än denne
groflemmade storpratare. — Ingenting
framhäfver dock så förträffligt en mäktig
ande som en motståndare, rustad med
lika brinnande vilja, men saknande
jämbördig stridsduglighet. •— Här uppbars
denna betydelsefulla roll af kandidat
Kristers, sydskåning liksom Pomrén,
estetiker och begynnande litteraturdomare lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
