Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Lifdrabanter. Studenthistoria af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
gustaf ullman
— Pomrén, som börjat sin bullrande
vandring på nytt, tvärstannade. Med
rynkad panna under den korpsvarta
hårkvasten, röt han, så att det skrällde i
kammaren:
— Kristers! Säg inte om det en
gäng till!
Vännerna sprutto upp, bytte blickar,
betraktade sedan med orolig förväntan
de två lifdrabanterna af skilda färger. Af
ett nit som deras kunde man vänta en
hel del.
— Håhå — småskrattade Kristers
— det tål du vid, kära bror.
— Inte en gång till — för då så!
— Ja, hvad då? — —Kristers
vände envist ryggen åt Pomrén, undgick
därför att se dennes hotfulla åtbörd och
kamraternas varnande miner. Han gick
på.
— Jag säger bara, min mening, att —
•— Ut! — afbröt honom värden, glömsk
af alla värdskapsförpliktelser.–Ut,
eller ska jag hjälpa dig!
— Du ska inte göra dig barnsligare
än du är — fortfor Kristers med ett
öfverlägset saktmod i tonfallet, hvars
sordin dock icke helt lyckades dölja
hvarken ilska eller fruktan. — Jag anser för
min del, att bredvid —
Längre hann icke Kristers med sin
förnyade hädelse. Pomréns tålamod var
slut. Säkert och raskt grep han
bakifrån den lille motsägaren, lyfte honom
på sina starka armar upp ur skrifstolen
och bar honom — allt medan Kristers
pipande och sprattlande daskade honom
om öronen med novellboken —-
obevekligt mot dörren, öppnade den med
armbågen, kastade ut Kristers, och reglade
efter honom. Nekas kan ej, att
dispytens afslutning hos vittnena väckte mer
bestörtning än beundran. Fullt så
lefvande hänförelse önskade man knappast.
— Endast Stening, som i smyg gaf den
utkastade rätt, tordes fnissa, när värden
slog sig ner i skrifstolen och med ett
segrarelöje pustade ut. — Det kändes
underligt nog trängre däruppe, nu sedan
de blifvit en mindre till antalet. Det
var väl Pomréns mäktiga personlighet,
som, uppeldad af slaget för den goda
saken, nu svällt än ytterligare, fyllande
det lilla vindsrummet in i alla vrår och
vinklar.
$ *
Sedan denna vårbrytningsdag fick
Pomrén allt mera sällan se ligan samlad
kring sitt bord. Det var, som hade
ledaren mistat sitt välde, just när han
som kraftigast häfdat det. Han förstod
ej orsaken, men nödgades märka
sakförhållandet. — Såväl han som Kristers
förblefvo sin sak trogna, och när man i
deras respektive blad läser litteraturkritik,
kan man tro sig höra ekot af
munhug-gandet i studenthemmets vindskupa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
