Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk vers. Af Erik Hedén. I. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
erik hedén
tid, Österling är på väg att här skapa sig
en värld som är fullt hans egen, som han
helt behärskar och som kem bli ett
harmoniskt helt af tjusande lätt behag.
Han vill ge ord åt de syner och
drömmar, hvardagliga och poetiska, som äro
naturliga för honom själf. Han vill utan
förstoring bikta sitt lifs klagan och fröjd.
Skalden är hos honom konstnär, hvarken
ledare ellersiare. En konstnär som, om han än
saknar romantikerns världsfamnande
drömmar, dock äger hans poetiska,
förandligande syn på de yttre tingen och framför allt
hans vackra ynglingasjäl, blid, ren och
skönhetssvärmande.
Ur diktarens egna syner och lifsöden
framväxer samkänslan med allt han ser,
med alla dem som vänligt taga del i hans
öden. Det är ur en sådan själfutvidgning,
ett inlefvande i naturen och i andras
själar, hvilket går jämnsides med de egna
fantasiernas formning till yttre bilder, som
Österlings poetiska värld växer fram. Den
ljusa, äfven i vemodet rofyllda kärleken
ger allt sin enhet. Jag citerar:
De vilda rosorna bevinga bergen
med hvita fjärilar och gröna snärjen,
och denna strandens dans af blommor bär
i dans min fot — ty det är sommar här
och sommar öfverallt, hvarhelst det ryker
en näfve jord i sol — och som jag dyker
i sommaren, blir all dess allmakt min; —
och så berusad af ett junivin,
hvars skum är glädje och hvars doft är hälsa,
vill jag betaga, trösta, böta, frälsa
den sämste! — Själfva trädgårdarne stå
nyfiket hängande mot buktens blå,
där röster klinga, ekande otaliga
från nakna människor, som bada saliga.
(Sommaren I)
Bakom denna känsla af enhet med ting
och människor skymtar äfven en religiös
stämning, en tro ej blott på lifvet, men
på dess lifgifvande, hägnande makt,
symboliserad i sol och stjärnor (se Våren IX,
Sommaren V).
Det lätta, stämningssnabba,
ögonblicksrika som ligger i Österlings temperament,
sådant det framträder i Arets visor,
kräfver korta dikter — alla äro lika långa som
den citerade ; det rofyllda, harmoniska
kräfver en fyllig och regelbunden form —-
alltigenom 5-fotade jamber; det älskvärdt
språksamma, öppenheten för allt, poetiskt såväl
som hvardagliga kräfver en böjlig och
glidande rytm, som ej kan underkasta sig
sonettens stränga strofdelning och
rimflät-ning. Österling har träffat sin form,
mestadels genomfört den väl i dess lätta och
känsliga prägel, flera gånger bildat de små
dikterna helt fulländade. Dock har han ej
genomgående fått herravälde över de
svårigheter hans nya konstnärliga sträfvan —
den som öfvervägande framträder i hans
sista böcker •—• har att öfvervinna. De
förnämsta heta: dunkel och smaklös naivitet.
I sammangjutningen af småting och
poesi har Österling sökt sin individuella
skatt af poetiska ord och bilder, och äfven
frånsedt denna sammansmältning
eftersträf-var han med diktarens rätt originella
ordsammanställningar och nya
skönhetssymboler. Han lyckas ofta: de »nyfiket
hängande» trädgårdarna i ovan anförda
stycket, storkarne som »skrufva spiraler»
(Hösten VII) äro lediga och målande;
»ynglingsårens kyska skönhetssmärta» (Våren
XI), »bekymrets gråa sten» som
»förvandlats till en ljus klenod» [Vintern IV) vackra
och talande. Men om än nya bilder
alltid kräfva en — glad och nyttig —
ansträngning af läsaren för att fattas, få de ej komma
för oförmedlade eller för litet utformade.
Att kalla en älfva »vattenögd» (s. 2 7) ger
knappt det önskade intrycket af skönhet.
Att låta »krokus’ blå härolder vandra» öfver
planerna (s. 11) är rimnöd och bryter
bilden. »Petritornets helga söndagsåska slog
ned bedröfvad» (s. 10) är icke någon klar
poetisk liknelse till den döfva klockklang
jag antar förf. afsett. Slutligen att
»ällingar-nes skutt på magen i vägens pussar bringa
guld i dagen» (s. 67) ger icke det minsta
intryck af glittrande vattenstänk men
återigen af rimnöd.
En äkta naivitet måste Österling äga,
när han ändå så ofta lyckas få sina
hvar-dagsbilder och lekfulla infall poetiska, men
han är alldeles för medveten konstnär för
att, med undanskjutande af smakens bud,
ha rätt att lita därpå så mycket som han
gör. Att bruka »O» frikostigt faller sig
för nutida skalder knappt naturligt: »O
exkursioner» (s. 29) och »O ankaren» (s. 99)
få i hvarje fall en litet komisk klang.
Människorna som »bada saliga» (se ofvan) är
redan det ett litet flickaktigt utrop. När
förf. »tror sig lukta i en grön portör» (s. 29)
ger det knappt andra än honom själf
vårkänslor. När han »ofta tackar Östersjön
för sunden» (s.15), är det något ansträngdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
