Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk vers. Af Erik Hedén. I. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svensk vers 325
Vinden är oftast det världsligt störande,
oroliga.
Båda diktarne älska blått och purpur.
Någon gång möter man hos Conradson ett
starkt af Ekelund klingande uttryck såsom
»läppars barnsligt svala purpur». Men
Conradsons blåa färg är »lidelseblå»: friden,
trofastheten, som ju blått plägar
symbolisera, smälta hos honom i ett med
lidelsen ; hjärtat har sin högsta lidelse i friden
hos Gud. Vid sidan af purpurn älskar
han blodet som den röda färgens
för-kroppsling, blodet som betecknar själens
lidande och lösepenningen för dess frid, samt
å andra sidan Guds älskande, lidande nåd.
Jag kan ej neka till att diktaren i sina
blodsbilder förefaller mig alltför krasst ortodox;
det finns i dem en aning af
väckelsetalarens sinnligt rusade passionsskildringar.
Något för het blir också den himmelske
diktarens lust till jordiskt glödande bilder, när
han, som han gärna gör, talar om »vällust»
och »lusta»; han brukar dem utan biton
af synd, endast som uttryck för hög fröjd,
ren för den rena människan, men orden
lämpa sig ej rätt väl för ett sådant bruk.
Conradsons temperament är kanhända
mer naivt skönhetsförtjust än han själf vet
af; den rent artistiska naturglädjen har i
hvarje fall gett hans diktvärld dess
vackraste behag. Men han använder med stor
följdriktighet de skönheter natur och språk
skänkt honom i det andligas, i den
religiösa sångarbiktens tjänst. De vackra yttre
tingen genomandas af själiskt innehåll och
ge i sin tur upphof till den ungdomliga,
ljust skönhetsfyllda ton, hvarmed diktaren
skildrar det gudomliga och det djupast
mänskliga. Han kallar det ej blott
trofasthet, himmelsk frid o. d., utan nyttjar
ord som sval, ymnig, ung, skön, doftande
gärna just i dessa sammanhang. Äro
epiteten få, upprepas de dess oftare. För en
religiös går ju allt ut på att inpränta det
ena nödvändiga, och de högsta orden kan
själfklart endast en låg människa bli trött
att höral
Det är farligt med en dylik
begränsning af innehåll och form, en sådan afsedd
ensidighet, allra mest när den förknippas
med en ovanlig, högtidlig ordställning och
med en känslofylld ton, som ofta djärft
balanserar öfver känslosamhetens afgrund. För
den som ej läst boken måste t. ex. »Den
unge, sköne vandrarman», när man citerar
den ensam och försäkrar att den tagits ur
högen, lämna ett uttryck af manér och
känslosvall. Helt annan är tonen
exempelvis i följande, vida mer typiska dikt:
Se kvällens rymd, det hulda läger
för de slumrande träd!
O, Gud min själ vill hvila,
en drömmande krona
i Din rymd!
O, Gud min själ vill blifva
hos Digl
Den doftande frid
vill hos dig jag få!
Hjärtats dröm, den doftande
strömmar till Dig,
vill doftande frid hos Dig!
Lusten att teckna det religiösa lifvet
med skönhetsord såsom »doftande frid hos
Gud» hänvisar särdeles klart på
Conradsons lätt märkta frändskap med Almquist.
Trons ljufhet, fromhetslifvets estetiska fröjd,
är för båda ett tecken på religiös
fullkomning och visshet.
Många af dikterna i Hjärtats frid,
den blödande och däraf flera bland de
djupast syftande äro skrifna i obunden
form. De framhäfva starkare än
vers-dikterna de mest utmanande dragen i
Conradsons skrifsätt, hans känslofyllda ton samt
satsbyggnadens upprepningar och oväntade
kast. Å andra sidan har han kanske i
dem bäst gifvit uttryck åt den eldiga
innerlighet han eftersträfvar; i hvarje fall utgöra
prosastyckena en särskild och själfständig
form af hans konstnärliga alstring.
Läst strax efter »Imperia», gör Sven
Lidmans Elden och altaret ett befriande
intryck. Här möter oss, trots alla brister,
en poet, där fanns blott ansträngdt och
anspråksfullt buller. Lyriken är tydligen den
enda konstart Sven Lidman ännu
behärskar, men han behärskar de ock i »Elden
och altaret» betydligt mycket bättre än i
»Pasiphaë». Detta därför att här ljuder emot
läsaren en äkta känsla, som gjort den
förtviflade jakten efter gester och grannlåt
mer obehöilig än förut.
Sven Lidmans diktan och traktan har
alltid stått efter storhet. Han har
behandlat de ämnen, som synts honom störst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
