- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjuttonde årgången. 1908 /
326

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk vers. Af Erik Hedén. I. Med 2 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

326

erik hedén

kärlek och död, kroppslig njutning och
själens ensamhet — med berömvärd energi
har han siktat äfven mot det sista motivet,
fast det näppeligen legat för honom. Han
söker en enkel och stolt, upphöjd och sann,
resigneradt förnäm form, och han har
förstått, att skall en sådan finnas, måste den
tagas från antiken. Han har sökt versslag,
fria och höga, välklingande i måttfull rytm.
Han har sökt träget och funnit mycket;
blott icke storheten.

Den kärlek, som ljuder ur dikterna i
bokens första och största del, är stark nog
att ej behöfva reta med sin synd. Därtill
har han i kärlekshymnerna inväft en icke
vidare djupsinnig men ganska verkningsfull
diktning om födelsens mysterium, fattadt som
lifvets egen längtan till föryngring och
evighet. Kärlekslyckan har födt poem af
enkel glädje och ömhet, som väl utfylla de
lidelsens och lidandets praktstycken han
alltjämt åstadkommer.

I bokens senare hälft åter når den
antikiserande formen sin högsta välklang. Den
lefver ej blott på de direkta antiklånen, de
rytmiskt klangrika namnen och de ädelt
sköna bilderna. I förbigående sagdt, är Sven
Lidmans antik i grunden högst modern,
och kan hos honom omöjligen vara annat.
Af antiken har han dock lärt att ej i
främsta rummet smycka sin dikt med exotiska
konstmedel utan med bilder och ord som
redan finnas i poetiskt bruk men som ha
mest storhet i sig: haf, stjärnor, eterns blå,
eld, blom o. s. v. Hans versslag växla från
orimmad fri vers till enkelt regelbunden.
Mest älskar han sammansmältning antingen
mellan fri vers och rimmad — en fri växling
af korta och långa rader, af oregelbundet
ordnade rim och orim — eller ock af antik
rytm och modern, såsom när han bygger
rimmade dikter på grundval af fri hexameter.
Hans versslag af sistnämnda art äro ganska
själfständiga.

Sven Lidman är som poet ingen
här-mare — erinringar t. ex. af Heidenstam
finnas nog men inga att göra affär af -—
men heller ingen nydanare. Hur smältande
vackert han skildrar »Odysseus hos Calypso»
■— hvad ger egentligen denna njutningshymn
af nytt andligt innehåll? Han kan finna
intelligenta liknelser, såsom den han lärt
af sin älskades ring:

Den kärlek som lefver hemlig och still
och blott sin egen lidelse vill,
den äger ock cirkelns evighet.

Men hur litet lidelseflykt, hur litet
känslo-äggande makt äger den ej! Han ger en
mörkt lysande bild af »Sapphos»
kär-leksgäckade sångaröde, men när »Lucius
Sergius Catilina» skall tolka upprorsman,
nens storhet, svikes man på helbilden.
Likaså formen, den är rik, den är hans
egen-och en diktare i högsta mening behöfver
ej nödvändigt nybilda. Men han måste
äfven i språket skänka intryck af något
nyskapadt, af att orden i hans dikt fått nv
innebörd, och det mäktar Lidman icke.

För öfrigt är han ej alltid klar eller
finner de träffande uttrycken ; när han t. ex.
förhärligar kvinnan, som

gömmer i skötets natt

Hades fängslade lif, lifvets föryngrande makt,

står man spörjande inför »Hades» —
döds-rikets — »fängslade lifi>. Betecknar det
tillvaron efter döden som motsättning till
lifvet, är »lif» missvisande, betecknar det
ett evigt, oföränderligt lif, är »fängslade»
olämpligt.

Slutligen kvarlefva hans gamla lyten,
såsom lusten att pressa en konstnärlig tanke
till öfverdrift. Så slösar han t. ex. i två
rader ur den både vackra och kända
dikten s. 66, med ensamhetstanken:

Hur ensamt göms en enda ensams öde
bland alla enslingar i dödens stad.

Eller han använder antika epitet
ovis-ligt och i olämplig omgifning, så att de
blott bli yttre och oäkta praktsmycken. Det
är icke en verkligt älskande, det är en
half-lärd, grannlåtskär poet som skildrar

armhvita jungfrun Alkandra

silfverstrålande hög med välluktdoftande änne.

Emellertid äro dessa fel ej här som i
Imperia det utmärkande för Sven Lidman
utan blott fläckar hos en icke stor men
ofta praktfullt diktande poet. Det sist
citerade stycket (s. 100) ger såsom helhet i
sin antikt ståtliga form och sin
hypermoderna dödslängtan en god bild af hvad han
högst mäktar. Boken är alltså ej helt
ovärdig de vackra antika bildmedaljonger,
med hvilka Ernst Norlind prydt den.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free