Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
carl g. laurin
äro rena farser, men trots orimligheterna,
hvilka redan anmärktes af kritiken, när
»Le bourgeois gentilhomme» 1670 först
uppfördes, gjorde stycket då stor lycka hos
publiken, och äfven nu är M. Jourdain med
sin själfbelåtenhet och förnämsjuka mycket
kostlig. Herr Riego, en skådespelare med
mångsidig talang, gjorde en ganska bra
Jourdain, och fröken Åhlander behöfde ej
mer än öppna munnen för att man skulle
skratta åt den på en gång inskränkta och
sunda borgerlighet, hvars representant hon
var. Då »Les précieuses ridicules» 1659
hade sin première i Paris, blef det en sådan
rusning, att teatern tredubblade sina priser
och stycket i alla fall gick fyra månader
i rad. Ämnets aktualitet förklarade
intresset. En person, som var med på första
representationen, framhöll det starka bifallet,
och man har skäl att tro att han hade
rättare i detta än i sitt väl optimistiska
omdöme att »från denna första
representation slutade man upp med sitt galimatias
och sin tillgjorda stil». Herr Personne,
som i en viss fysisk kraft och i en
oför-brännelig vitalitet har möjligheter att i den
rätta andan spela klassisk komedi, gjorde
en mycket färgrik Mascarille, där det
skrällande och groteska, som äfven hör till,
framfördes med stilkänsla och auktoritet.
Madelon och Cathos voro tack vare sina
intelligenta framställarinnor, fröken
Borgström och fru Sandell, tagna på kornet, och
det hela artade sig till en
mönsterrepresentation.
Till den klassiska repertoaren får man
väl också räkna Anzengrubers Samvetets
■mask, ehuru författaren först 1889 afled.
Det är emellertid ett svagt klassiskt stycke,
och det är obegripligt att uppföranderätten
kunnat ge anledning till så mycket
tvistande och skrifvande. Motiv och utförande
påminna om en Defreggermålning. Något
friskt, litet banalt, en sydtysk sensualism
och en antiklerikalism, som är mycket
älskvärd, om också litet för lättköpt. Man
behandlar i denna sorts sydtyskösterrikiska
noveller, romaner eller dramer mycket ofta,
hur Gud eller kanske rättare den något
farbroderliga guddom, som kallas Vår Herre,
ställer sig till det kvistiga sexuella
problemet, och författaren brukar försäkra att
Vår Herre, i stort sedt, ej är emot
hvarken kyssar eller ens ännu friare kärlek.
På samma gång gör man då en liten hon-
nör för äktenskapet och laga stadgar och
låter frukterna af ungdomlighet och alltför
ljumma sommarnätter vara mera rädda om
sig än deras mammor voro. Öfverlägset
spelad på tyrolerdialekt har stycket ett
nationellt intresse. Här verkade det väl
mycket predestineradt till söndag
smatiné-program, ehuru både spel och uppsättning
voro goda. Det var ej lätt att göra något
af Grillhofers vacklande, kvidande
personlighet. Herr Riego redde sig i alla fall
bra. Herr Personne spelade Dusterer med
stor brio, men med väl starka
understrykningar, och härigenom blef också pjäsens
egenskap af folkskådespel ytterligare
fram-häfd.
Horlacher-Lisa, Grillhofers naturliga
dotter, var den förtjusande orsaken till
bondens själskval. Fröken Margit Torsell
hade fått fatt i en riktigt treflig mörkblå
tyrolerdräkt, och hennes på en gång
skälmaktiga och trohjärtade ansikte hade just
den rätta karaktären. Naturligtvis blef
hennes typ ett par nyanser för fin, ty
nästan inga skådespelerskor kunna verka lägre
folk, åtminstone ej sympatiskt dylikt.
Särdeles förtjänstfullt framhöll hon — och
det var väl också ganska lätt för henne —
den medfödda godheten, denna synnerligen
lyckliga förening af godt hjärta och godt
lynne, som gör en flicka så »omtycklig»
både i Tyrolen och Sverige.
Dramatiska teatern har också, som rätt
och billigt är, uppfört några moderna
skådespel. Äfven på en så klassisk seen som
Théatre Français med sin tradition och
sitt stora statsunderstöd är den moderna
repertoaren öfvervägande. Tyngdpunkten
på alla teatrar måste bli de moderna
styckena, frågan är blott att få värdefulla.
Shaws Candida hör till dem, som man
möjligen kan anse berättigade att uppföras.
Den väcker åtminstone öfverallt diskussion.
Affekterad som en ung euphuistisk snobb
vid drottning Elisabets hof, kastar han
själf-belåtet omkring sig med sökta ordlekar
och konstlade antiteser, och liksom Sarah
Bernhardt har glömt hvad hon från början
hade för hårfärg, så har Shaw i sina
skådespel så många undermeningar, att han
själf har glömt hvilken som var den understa.
För en stund kan det dock vara lustigt
att lyssna till en intelligent, tiligjord herre,
hvilkens interwiewer, bref och protester i
all deras burleska egenkärlek klarligen upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
