Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svensk vers. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
erik hedén
Hans romansers underbara klang
den sjunger nästan högre efter döden,
hvilket erinrar om extra ordinariens stolta
ord i Strix: vi drack nästan champagne.
I fråga om innehållet är det dock värre.
Onekligen äger han något tilldragande
tro-hjärtadt. Det är en riktigt vacker mänsklig
känsla i dikten till hans hund. Men
hvilken ytlighet! De människor han känner
tillhöra med få undantag kategorierna: vackra
flickor, löjtnanter, studenter och han själf.
Hans förmåga af karaktäristik uttryckes
nästan klassiskt klart i raderna:
Var Ibsen trollkarin med de djupa ord,
var Edvard Grieg en trollkarl uti toner.
Prisdomaren i Iduns skönhetstäflan
saknar all förmåga att skildra en vacker
kvinna — jag vill nu ej tala om själen, men ej
ens till utseendet. Det högsta han når till
i den vägen är när han kallar en vacker
danska »mera lik en blåögd franska».
Märk vidare den utnött ytliga
Rousseauismen i »Civilisation» och märk den
fullkomliga bristen på kraft och konkretion i
skildringen af europeernas framfart. Hans
fosterlandskärlek slutligen röjer tillräckligt
sitt djup, när han i den inspirationslösa
»Ställ flaggan så jag ser den...!» på fullt
allvar uttalar som en höjdpunkt af
berömmet öfver svenska fanan, att den ger »ett
eko af min sång».
Daniel Fallström har med en praktisk
blick, som förvånar hos en så traditionell
poetnatur, förstått hålla sig framme. Hans
festande med vin och kvinnor har gett de
goda borgarne en sympatiskt förfärad
respekt, grundad på deras öfvertygelse att en
sann skald måste vara sådan. Hans
fosterländskhet öppnar det officiellas dörr och
ger honom den patriotiske festtalarens rätt
till obegränsad medelmåtta. Den, jämte hans
frihet från moderna (liksom från alla andra)
idéer och hans vackra vers, har inbragt
honom nåd från Svenska Akademin.
Kritiker af modern typ ge honom ett ironiskt
beröm, som i landsorten (inbegripet Stockholm)
tas på fullt allvar så länge, att hrr kritici
på sistone göra det själfva. Slutligen har
han af sin skickligt valde vän Drachmann
fått en släng af dennes rykte, som, för att
citera honom själf, »sjunger nästan högre
efter döden». I ädel kamp med öfverste
Melander antyder han lika klumpigt som
smart sina förbindelser med drottningen,
samtidigt som han omotiveradt anfaller en
föga populär prins och på grund däraf,
enligt egen uppgift, hyllas som frihetens
riddare, med massor af telegram, bref och
blommor.
Ingen afund. Men det är allvarligt illa,
att Bonniers stipendienämnd, där våra främste
författare ha säte och hvars uppgift främst är
att hjälpa fram den nyskapande,
framtidsdugliga konsten, ger honom ett af de
största stipendier den någonsin utdelat.
Harald Jacobson, som i sina Valda
vers gett oss en öfversikt af sitt rätt
omfångsrika skaldskap, röjer tydligt sin
släktskap med en viss typ äldre svenska skalder,
Lidner-typen i mindre upplaga. Hans
motiv äro sympatiskt otidsenliga. Hans
gammaldags religiositet tar sig oupphörligt
varma uttryck. Han dröjer ständigt vid
barndomen, vid minnena af sin mor, han
ihågkommer ofta julen och julgranen; han
minnes studentlifvet med en om 50-tals-
diktarne erinrande idealisering. Han lider
okonstladt af poeternas gamla sorg:
ensamhet och besvikenhet. Han har ej den
moderne turistens men den drömmande poetens
längtan till södern. Han söker ej till naturen
för att finna speciella intryck och nya
stämningssymboler, han prisar den ej som en
friluftsmänniska på modet utan flyr till den
från världen och finner där barndomens
förlorade paradis. Han saknar tydligen
alldeles den riktige, kontinentale nutidspoetens ’
främsta karaktärsdrag: sinnet för reklam och
ekonomi.
Han skrifver på kända, regelbundna
men omväxlande versslag. Någon gång
röjer han efterklangspoetens arbete med
formen; särskildt får han lof att förkorta
ord och uttryck för att få dem inpassade
i metern: han skrifver »altart» eller
»runnit hän med vårflods ystra fall» —
artikeln har ej fått rum. Emellertid är detta
undantag: Jacobson kan skrifva vers —
just vers är i sin blygsamhet ett träffande
namn på hans diktning.
Det brinnande, svärmande,
öppenhjärtiga i hans lynne präglar alltigenom hans
form. Han syftar ganska högt, söker
djärfva bilder och starka stämningar.
Bildspråket och skönhetsorden grunda sig sällan
på originella och individuella iakttagelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
