Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ett friar-bref från 1700-talet. Ur Malla Montgomérys anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett friar-bref från 1700-talet
Frankrike. Min sköna älskarinna grät
och var förtviflad — vi beslöto rymma
tillsammans. Från en bal enleverade jag
henne i hennes danskostym. Jag hade
ej mycket pengar, men med min
vanliga dristiga obetänksamhet gaf jag mig
ut för Prince de Soubise’s förbud,
beställde poststationer för honom och hans
svit och slapp på detta sätt till det mesta
att betala min resa. I Hamburg vigde
oss en luthersk präst. Jag var då 23
år, min hustru 24. Nu först började jag
betänka följderna af min yrsla. Hvad
skulle mina föräldrar säga? —
Ifrån Hamburg reste vi sjövägen.
Det var hösttiden, elakt väder och storm
tvingade oss att gå i land i Norge vid
ett fiskläger, därifrån vi sedan reste
landvägen; uti Enköping lämnade jag min
hustru medan jag ensam reste till mina
föräldrar, som då bodde på Kumla, en
liten gård i Södertörn, för att bereda
förlåtelse och ett vänligt emottagande för min
stackars hustru. Denna resa, min ankomst
hem och det missnöje mitt hastiga
giftermål förorsakat voro mig stränga och svåra
läxor. Ovan vid alla motgångar, vid alla
förebråelser och motsägelser, hade jag
aldrig hittills behöft erkänna mighafva orätt.
Nu nödgades jag förödmjuka mig och
bedja med undergifvenhet för att få tillgift.
Mina goda föräldrar funno att hvad som
skett kunde ej mera ändras, och jag
återvände för att hämta min hustru, som
jag nog länge lämnat ensam i ett
främmande land. Hennes goda och
älskvärda egenskaper tillvunno henne snart
mina föräldrars ömhet, och min far
ackorderade för mig till majorsbefattningen
vid Lifdragonerna i Finland, min
födelsebygd. Jag hade kostat mycket,
processer och flere bankrutter hade
medtagit en stor del af den förmögenhet min
far fått med min mor, så att vid deras
död, som inträffade inom några år, hade
jag ej mera kvar än min tjänst. Vid
409
min hemkomst till Sverige hade jag
blifvit presenterad för konung Gustaf III.
En viss ledighet i umgänget och lätthet
att tala franska språket tillvunno mig
konungens ynnest. Han visade mig
mycken godhet och bevågenhet, ville hafva
mig kvar i hufvudstaden och skickade
en gång exprès efter mig för att vid en
fest på slottet föreställa Karl X:s roll.
Alla dessa smickrande nöjen kommo
mig tyvärr! ibland att glömma mina
hemmavarande i Finland. Af 11 barn
hade jag mistat fyra söner och två
döttrar. Dessa många förluster stadgade
mig omsider. Min hustru var älskvärd
och god, den ömmaste mor och maka,
men — hon var svartsjuk och tyvärr!
ej alltid utan anledning. Vi hade fyra
flickor, och jag önskade med passion
en son; jag vann denna önskan, men
han kostade sin moders lif, och jag
förlorade en vän, som jag alltid förebrår
mig att ej ha gjort så lycklig jag bort,
då jag betänker de uppoffringar hon
gjorde för mig.
Brist på aktning, på vördnad för
fruntimmer har varit orsaken till mina
fel och utsväfningar. Jag har ingen
ursäkt att anföra mer än den olyckan att
i min första ungdom hafva blifvit inledd
på denna bana genom dem som jag var
rekommenderad till. Först sedan mina
döttrar börja växa till har jag känt
behofvet att kunna tro på kvinnlig dygd.
Jag fasar för den tanken att se dem på
lastens väg vanhedra sitt namn och
öf-verhölja mig med skam. Jag har
begärligt sett mig om i världen för att
finna några mönster, hvarefter jag
önskade bilda dem, och jag har lyckligtvis
sett flera hustrur och mödrar, som stärkt
mitt hopp. En vän omtalade riksrådinnan
Arnell som en ung kvinna, utmärkt för
sin behaglighet och sitt oförvitliga
uppförande med en sjuklig och åldrig man.
Jag önskade göra Eder bekantskap, reste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
