Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En hittills otryckt dikt af Thorild. Meddelad på hundrade årsdagen af hans död jämte några minnesord. Af E. Wrangel. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4i8
e. wrangel
de så som få andra mäktat. Redan
under sin lifstid började han att bland våra
vitterlekare glömmas. Men hans lifsverk
var icke förgäfves. En del af den skörd
han sådde spirade hastigt upp i omogen
blomstring; men en annan del grodde
länge och började först efter hans död
bära en härlig frukt. En siare var han,
en föregångsman af de icke just så få,
som i Sverige födas, men själfva icke
nå full och rik mognad.
Är Thorild glömd? Ah nej, vår
litteraturhistoriska forskning har ända sedan
romantikernas dagar med förkärlek
sysslat med honom. Han är nog känd —
åtminstone till namnet — men icke
mycket läst. Detta kan man delvis
förklara ur arten af hans författarskap. Men
en viktig — och sorglig —
omständighet är denna: hans skrifter äro
svårtillgängliga! De finnas icke i den vanliga
bokhandeln, och antikvariskt gå de till
höga pris. Därtill kommer, att alla
hittills utgifna upplagor af hans samlade
arbeten äro i flera afseenden bristfälliga,
ofullständiga, otillräckliga.
Men Thorilds minne lefver och skall
lefva bland alla, som hysa intresse för
vår odling, för vår odlingshistoria. Många
äro också de svenskar, som vallfärdat
till hans undangömda graf. Och på
hundrade årsdagen af hans död gå många
tankar från Sverige dit. Några landsmän
komma väl också att då samlas där till
en enkel minneshögtid. Lunds
universitet, där Thorild utbildats och där han
rustade sig till sitt litterära
omdaningsarbete, sänder till hans graf en krans
med de svenska färgerna. Och från det
litteraturhistoriska seminariet i Lund
utsändes en minnesskrift.
Bland Thorilds många ännu otryckta
skrifter, bref och dikter, som förvaras i
våra offentliga och enskilda samlingar,
befinner sig ett skaldebref till C. G. von
Brinkman, hvilket äger en viss
märklighet och därför här må meddelas (efter
originalet i Brinkmanska arkivet på
Trolle-Ljungby).
Dikten är från år 1806. Sturm- und
Drang-tidens Thorild var nu rätt
förändrad. Han hade en gång framträdt på
vår vittra arena som ett typiskt
kraftgeni. Harmonien predikade han
visserligen då som högsta princip för
varelsernas utveckling; men Kraften är urkällan:
Kraften är tingens lif; den Eviges, Eviges
väsen.
Harmonien är skönhet och väl i vida Naturen.
Bägges förening är Gud. som lifvar snillen och
hjältar,
Spänner stoftets förmåga till stora, härskande
Dygder —
sjöng han i sin stora programdikt
Passionerna. Ett öfvervägande af kraften,
likaså väl som af harmonien, är ett fel, en
ofullkomlighet, menar visserligen
Thorild. Men hans sympati är tydligen på
kraftens sida. Harmoni utan kraft ger
»medelmåttans oädla lugn». De blott
»behagliga snillen», såsom de
franskklassiske, som ha mer harmoni än kraft,
äro »ömma, ljufva och lätta, sällan ädla,
men aldrig själens inre heliga krafter
rörande». — Till stora dåd rustade sig
Thorild själf. De milda känslorna, och bland
dem kärleken, voro honom icke nog.
Werther, som dör af olycklig kärlek, är
stor, men »i ett litet». För den »ömma
lifliga Charlotte» bekände han en gång,
att också han ännu kunde vara »öm,
suckande, lycksaligt svag» och visa sig »till
rim och kärlek än bedragen». »Rim och
kärlek» — ljufligt täcka, betagande och
bedragande, men icke stora! Till slut
säger han öppet ifrån, att han mera än
till de små blomstren i dalen lockades
till »Ärans ljusa sal», likt »alla ädla
snillen »:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
