Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En hittills otryckt dikt af Thorild. Meddelad på hundrade årsdagen af hans död jämte några minnesord. Af E. Wrangel. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420
E. WRANGEL
Det tycktes vara ombytta roller.
Men Brinkman lärde sig nog snart inse
att äfven om Thorild i sitt skaldebref i
någon mån afsett att anslå den sträng,
som han trodde vara den för Brinkmans
läggning mest naturliga, så innehöll det
också något af det förändrade
åskådningssätt, som man äfven i den
filosofiska utvecklingen under de sista åren kan
iakttaga hos den forne stormaren.
Skal-debrefvet lydde:
Til
Herr Regeringsrådet m. m.
Carl Gustaf von Brinckmann
Skald på fem språk
och
Filosof af högsta Blick.*
Du Snille, ljust som Nordens Stjerna,
En ängel för alt Sannt och Skönt
Som alla Musers kärlek rönt
Och hvar åt sig behöll så gerna,
Som fem Gudinnor hafva krönt
Vår Svea, Gallia, Teutona,
Latina själf, och Albiona,
O glans af en femdubbel Krona!
Du hört hvad Äran ropat har,
Hör nu på Kärleksgudens svar:
Hålt, Ära, gloriösa Häxa!
Det var ju din pompösa läxa:
»Om du vill Snillets lager nå,
Lät rosen och lät myrten stå
Och glad mot Solens Höjder gå!»
Men dessa Höjder, branta, brända,
Af Aggets hacktornklippor kända,
Ha till hvar höghets alp på alp
Det djupa fallets stalp på stalp,
* Manuskriptets stafsätt är bibehållet.
Med här och där en högre Lager,
Men gallgrön i sin rätta dager
Och kring Ruiners Ärestod
Väl vattnad utaf dig — med Blod.
Där, Ära, Snillets krans du vrider
Åt den som största Låford lög.
Om någon rätt omänskligt Hög,
Som ler, när hela verlden qvider
Och står bland Furiernas strider
I blodröd glans för alla tider;
Du med hans Namn kring verlden flög.
Ja du, du evigt galna Ära!
Du blott har kunnat mänskjan lära,
Förakta Glädjens Paradis,
Men dyrka Sftöke7i, som förfära,
Och kyssa bofvars plågoris /
— — För blomsterdalen mänskjan födes
Men ej för Målnens Askefjäll,
Där af det Höga alt förödes.
Hög är ej God, Hög är ej Säll.
När Gudar stigit ned på Jorden,
De sökte Fridens lugna tjäll,
Ej Vapnegnyer utaf Morden,
Ej Bå?ig och Ståt ens uti Orden.
Du, Ära, hällst mot dessa gick
Med åskans blixt uti din blick;
Du lifvet tar, jag lifvet gifver;
Jag blidkar, du gör afgrundsifver,
Och herrskar genom Skråck och Skräck
Och endast våld och vildhet känner
Och Tanken till Förryckning spänner;
Din Bild, hvarmed du Hjertat bränner,
Är grufligt skön, min ljufligt täck.
Hvad målnens örn mot kojans dufva,
Hvad sommarns brand mot liljan är,
Hvad lågan, som en ros förtär;
Det är det Starka mot det Ljufva.
Döm, Skald, hvad bör då bli vårt Val?
Med vishet ingen dödlig ville
På Ärans Brant et skyhögt Qual ;
Sjung därför Glädjens blomsterdal;
Sjung den, o ljusa ljufva Snille!
Thorild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
