Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
nathan söderblom
lifvet. »Han ser ett slags mål, hvilket
han kanske genom konsten kan närma sig.»
Men han behöfver ju ej påminna sin vän
om »huru flyktiga tankarna äro hos honom
—• hos oss alla — huru föga substantiella
våra sinnesrörelser äro.» Kanske kommer
han ut ur fängelset med någonting, som
han ej hade förut. »Moraliska»
förbättringar äro för denne romantiker lika
meningslösa och osmakliga som reformationer inom
teologin*. Men ehuru det för honom »är
ett inskränkt hyckleri att föresätta sig att
bli en bättre människa, så är det ett
privilegium för den, som har lidit, att bli en
djupare människa.» »Det tror jag, att jag
har blifvit.» Men — »de som endast önska
själfförverkligande, veta aldrig hvart de gå.»
Lätt tager han miste om sig själf. Vill
någon vän efter frigifvandet gifva en fest
utan att bjuda honom, skall han ej
längre bry sig om det. Fester äro ej längre för
honom! Men inom sorgehusets dörrar
skall han ej lida att ej bli insläppt. Han
drömmer om hafvet och naturen, om de
elementära krafternas luttrande förmåga.
I slutet af sin tvååriga fängelsetid, dä De
profundis såg dagen, är hans afsikt och
längtan att gömma sig i klippornas klyftor
och gråta i dalarnas tystnad. Naturen
skall rena honom i djupa vatten och hela
honom med bittra örter. Mer instinkt
hade han haft i ett bref öfver ett år
tidigare. »Om jag tillbringar mitt kommande
lif med att läsa Baudelaire i ett kafé, så
för jag ett mera naturligt lif än om jag
blir trädgårdsmästare!»
Till skillnad från de omvända
fördömer Wilde ej sitt flydda lif. Paulus — sit
venia comparationi — förgäter det till rygga
är, ja, aktar det för orenlighet, hur strängt
hans fariseiska lif än varit. Augustinus
fördömer det gångna i de bittraste ord.
Han kände af rikhaltig erfarenhet, hur
litet njutningen var värd. Kierkegaard kan
icke besluta sig för att utdöma sin
estetiser »Intentions», sin apologi för fantasien,på
svenska kallad Lögnens förfall, skrifver Wilde om
dessa senare: »Mången vördnadsvärd prästman,
hvilkens lif försvinner under hjärtlig utöfning af
barmhärtighetens beundransvärda verk, lefver och dör
obemärkt och okänd, men däremot är det alldeles
tillräckligt, om en flack, okunnig gradpasserare från
ett af universiteten stiger upp i predikstolen och
framlägger sina tvifvel om Noaks ark, om Bileams
åsna eller om Jona och fisken — för att hela
London skall samlas och gapa af hänförd beundran
öfver hans storartade begåfning.»
ka författarverksamhet, Wilde icke sitt
äfventyrliga »schöngeisteri». Han skrifver:
»Jag ångrar icke ett ögonblick, att jag
lefvat för njutningen . . . Min själs pärla
kastade jag i en bägare vin. Jag gick min
väg fram mellan blommor till flöjternas
musik. Jag lefde af honung. Men att
fortsätta detta lif skulle hafva varit orätt,
därför att det skulle vara ensidigt.»
Han välsignar det flydda, trots den
bittra ångern öfver sitt fall. En tysk har
skrifvit om, huru man kan komma att
tacka Gud för synden. För Wilde var det
estetiska njutningslifvet icke synd.
Men änskönt han tolkar dess gagn,
trots dess ensidighet, för hans hela
utveckling, kan det, af naturliga skäl, icke falla
honom in att, såsom Kierkegaard, göra det
ena som det andra till en från början
medveten plan.
Ingenting kan vara så främmande för
mig som att på något sätt taga Wilde,
såsom en syndare, som sig omvändt och
bättrat, till intäkt för kyrka eller kristendom.
Det vore också en alltför låg tanke om
dessa bådas behof.
Det långa bref, som De profundis är,
får ej heller bedömas såsom en hjärtesuck,
en bekännelse. Det är ett utslag af
själf-bevarelsedriften. »Jag har ingen lust att
för evigt stå vid den groteska skampåle,
där de ställt mig.» Han vill förklara sitt
handlingssätt. Det är icke en
själfankla-gelse, utan en apologia pro vita sua. Han
vill ge världen en annan och bättre tanke
om honom. Och han har känt behofvet
af att tala sitt eget hjärta fritt. »Om
brefvet gör trånga naturer och hektiska
hjärnor godt eller ej, mig har det gjort godt.»
Han har gifvit uttryck för det som rört sig
inom honom. Och han döljer ej sin
konstnärliga tillfredsställelse. När det är skrifvet,
detta dokument af sällsamt slag och
sällsynt värde, kan han tänka, icke utan
triumf och skapareglädje: »Habet mundus
epi-stolam.» Kanske döljer sig under de
skämtande orden till vännen om denna encyclica
»i band och bojor» en känsla af att han
gifvit i den uttryck åt erfarenheter,
större än dem vännens uppfattning rymde.
För mig framträder i det nämnda icke
blott Wildes estetiserande betraktelse, utan
äfven en uppriktighet och försynthet, som
icke frestar en uppmärksam läsare att i
skildringen inlägga en patetisk bröstton, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
