Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. I - Svensk vers. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svensk vers
443
hans ömtålighet, när den är konstnärligt
sann, ratar.
I fängelset har dock något underbart
skett med honom. Upproriskhet, mörk
förtviflan, lamslagen liknöjdhet, lifsleda,
bitterhet — de äro öfvervunna.
Hur hans lif än sedan månde komma
att te sig, det är ett stort verk, att
bitterheten öfvervunnits. »Det är mitt heligaste
allvar, då jag nu säger: hellre än jag går
ut ur fängelset med hat mot världen i mitt
hjärta, tusen gånger hellre vill jag gå från
dörr till dörr och tigga mitt bröd.» Den
underbara förvandlingen, som uppenbarar
det bästa i den olyckliges väsen, kan
endast öfverträffas af den andra, samtidiga,
att skammens förtviflan och själfförakt
vikit för kärleken till det vita nuova, som
han efter Dante älskar att tala om.
»Under det första året i fängelset gjorde
jag ingenting annat och kan icke minnas
att jag gjorde något annat än vred mina
händer i vanmäktig förtviflan och sade:
Hvilket slut, hvilket fasansfullt slut!
Men nu däremot försöker jag säga och
säger verkligen ibland, då jag icke torterar
mig själf, fullt uppriktigt: Hvilken början,
hvilken underbar början! Det kan
verkligen vara så, blifva så. Om det blir så,
skall jag häfta i stor skuld till den nva
personlighet, som har förändrat hvar mans
lif här på denna plats.»
Det var inte lätt att vara undergifven,
att taga emot och förvandla den döda,
förlamande skickeisen till en vinst för
själen. Det var ingen lat besittning, men
en förklaring som stundtals skimrade
igenom. Vackrast talar han om de bästa
ögonblicken i dessa ord: »Jag skrifver
detta om huru jag blef transporterad hit
helt enkelt för att man skall kunna förstå,
hur svårt det har varit för mig att få
någonting annat än bitterhet och förtviflan ut ur
mitt straff. Jag måste emellertid försöka,
och ibland känner jag stunder af
underkastelse och undergifvenhet. Hela våren
kan ligga gömd i en enda knopp, och
lärkans låga bo på marken kan innesluta det
jubel, som skall förkunna många rosenröda
gryningars ankomst. Och på samma sätt
kanske all den lifvets skönhet, som ännu
återstår mig, inneslutes i något ögonblick
af underkastelse och förödmjukelse. Det
enda jag kan göra är att fortsätta i min
egen utvecklings banor och genom att
mottaga allt, som händer mig, göra mig det
värdig.»
Varsamt antydes, hvad Kristus betydde
för en sådan sinnesförfattning och för de
nya lifsmöjligheterna.
SVENSK VERS
Af ERIK HEDÉN
III.
Ola Hansson: På hemmets altare. Stockholm,
Albert Bonniers förlag.
SlGURD AGRELL: Den dolda örtagården.
Stockholm, Albert Bonniers förlag.
Bernhard Risberg: På nyckelharpa och violin.
Stockholm, Ljus’ förlag.
Bertil Malmberg: Bränder. Stockholm, Albert
Bonniers förlag.
fe^toSjÅ HEMMETS, ALTARE fullföljer
m| I—’ den utvecklingsgång, som skönjes
ifllsdZ i Nya visor. Intrycket af
hem-komst i sistnämnda bok har i
den nu föreliggande efterträdts af
hemkänslans stämning. Efterdyningarna af stri-
den mot preusseriet ha helt lagt sig; lugn
och sinnesro prägla bokens dikter från
den första till den sista. Därmed följer ett
reflekterande drag; natur- och
själsstämningarna ha fått en mer skådande,
öfvertän-kande än lyriskt drömmande och hänförd
prägel. De individuella iakttagelserna ha
tendens att öfvergå till folkpsykologiska,
sociala. Af kärnlyrik ger därför denna
samling ganska litet.
Inledningsdikten »Sverge» talar föga om
fosterlandskärlek, i stället öfverraskar den
med skärpan af sitt sociala kraf.
Erfarenheterna från Preussen ha tydligen gjort
Ola Hansson fullt fri från den Nietzschea-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
