Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk vers. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44-6
erik hedén
nism, som blott afser att åt samhällets nu
härskande klasser bevara köttgrytorna (till
priset af de andras hunger), och som
förunderligt väl sammansmälter med den
modernt uppstufvade kristendom, hvars
uppgift är att hålla massorna lugna.
I de följande serierna Stockholmsbilder
visar diktaren sin fosterlandskänsla i
gärningar, hvilkas märkligaste drag är, att
hans fosterland nu för första gången på
fullt allvar är — Sverige. Såsom han här
skildrar Stockholmstrakten har mig
veterligen aldrig Mellan-Sverige uppfattats af en
äkta skåning. Märkligt är, att han finner
dess särdrag bäst symboliserade i den
gustavianska tiden, framförallt hos Bellman.
Man erinrar sig, att Bellman också hör till
de store svenske skalder, som danskarne
mest värdera. För dem som för
skåningarne, med deras blick för det intima, det
lilla, ligger tydligen Bellmans rococo-gratie
närmare förståendet än den storvulna,
typiskt uppsvenska diktarfantasin.
Dessutom måste Ola Hansson beundra Bellman
som iakttagare, som orädd tolkare af det
naturliga, som enare af behagfullt och lågt
i en grad, hvari detta aldrig lyckats för
honom själf.
Serien Vid brasan innehåller en rad
barndomsminnen, inledda af en bild- och
stämningsrik betraktelse öfver minnets art.
Själfva minnena äro delvis obetydliga —
en gång består historiettens hela poäng däri,
att en adelsman yttrar: »Fan så nära
Bör-ringe!» (i förbigående sagdt rimmande med
»herrarne») — men åskådligheten och den
säkra teckningen fängsla öfverallt. Med
synbar belåtenhet omtalar Ola Hansson i
skolminnena sina lysande »framsteg i
insikter» och yppar den upprorslusta på
skolbänken han haft gemensam med många
andra blifvande diktare.
En marsskildring från Frankrike, Vår,
leder från den saftfyllda målningen af
naturens knoppningstid öfver till ett ordskifte
mellan två lika liffullt framställda
mannatyper. Det är ett mycket allmänt hållet
socialt ordskifte, där den politiske
friseglarens förakt för »paragrafprogram» och
»folkens valda råd» uttryckes med all
önskvärd klarhet, och där tidens strid icke
uppfattas som en klasstrid utan som en kamp
mot det tomma afgudiska bröd- och
guldbegäret hos fattig och rik, kämpad af de
»vackert viljande» bland både fattiga och
rika. Af de ordstridande är den ene,
poeten, afgjordt tecknad med mesta sympatin,
men författaren bemödar sig att ge den
andre, den realistiske, erfarne
samhälls-tänkaren, lika rättvisa.
Än mer centralt innehåll och
inspirerad form har följande diktkrans, Psyche,
medan de Ryska miniatyrer, de bilder
från Rigatraktens förnäma badorter, med
hvilka boken slutar, äro så periferiskt
objektiva som diktarens subjektivism tillåter.
Bakom den yttre skildringen skymtar i dem
som bärande tanke motsättningen mellan
det lettiska folket, hvilket uppenbart väckt
Ola Hanssons individuella förkärlek, och
den vräkigt ynkliga societén, som där ju
är öfvervägande tysk och som därför
blifvit diktaren ett högst kärkommet
persifflage-objekt.
Det som främst präglar flertalet af
bokens dikter är styrkan i karaktärisering.
Tolkningen af det yttre såsom tecken för
det inre, psykologiska är Ola Hanssons
gamla mästarkonst. Man läse dikttrion
Stockholm samt I Klara i. Eller, i en helt
annan stil, de båda männens
marsvandring i Fiär-fruktbarheten. Lifvets spirande
i växt och håg är, hela diktarens alstring
igenom, symbolen för hans starkaste
optimism. Han återfinner äfven hos Bellman
(se Haga 2, slutet) hymnen till
»fruktbarhetens fé».
Den andra urgamla skaldeuppgiften, att
giva yttre bilder för det själsliga, behärskar
ock Ola Hansson fullt ut, så långt det är
fråga om bildernas stämningskraft (exempel:
Vid brasan 1), men icke lika mycket, då
det gäller deras förmåga att klargöra. Att
beskylla en författare för dunkel är nu
alltid vanskligt — en kritiker har först då
rätt att klandra dunkel, när han inser hvad
diktaren velat säga och kan uppvisa
uttryckets brister. Dock förefalla emellanåt
Ola Hanssons antydningar bra knappa,
särskildt i Ryska miniatyrer, där
författaren rör sig på ett för honom alltid
vanskligt område, polemiken. Hvad menas med
de tre trillinglika, öfvernaturligt stora
systrarna i den europeiska storpolitiken?
Tysk-land-Ryssland:England eller
kapitalism-mi-litarism-kyrka? Hvad med den för öfrigt
fascinerande gestalten i slutdikten? Är det
den rysk-tyska förtryckar- och
penningklassens värdiga symbol?
Språk och vers växla allt efter som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
