Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk vers. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44-6
erik hedén
det omedvetna. Hos Agrell har detta
framskridit till tron på individens förgängelse
såsom nyckeln till tillvarons gåta, till
förhärligande af förgängelsen. Detta medför
i sin tur en ändrad tro på skaldens
uppgift, på diktningens räckvidd. Diktaren
blir hvarken siaren af nylösta hemligheter
eller skildraren af nysedda fantasivärldar,
ty förgängelsetanken kan ej förkunnas med
siarens hänförelse, och en ny fantasivärld
blir ju blott en ny lifvets fåfängliga
lockelse. Dock, denna heroiska ödmjukhet
inför slocknandet i alltet kräfver sitt
begränsade men utsökta skönhetsuttryck.
Må vara att lifvets mångfald och
fröjdvimmel är förgängligt bländverk.
Skönhetskännaren ser bakom detta bländverk,
bakom hopens dåraktiga drömmar, det yttre
som afbildar evighetens höghet och
stoltheten i hans egen resignation. Det är den
rena formen, konstens uthamrade,
reflekte-radt afvägda fullkomlighet. Denna
formteori finns utbildad hos den franska
senromantiken, af hvilken Agrell tydligen lärt
mycket.
Jämför Agrells dikteriska uttrycksmedel
med exempelvis de svenske romantikernas,
Stagnelius’ och Atterboms. Den
principiella skillnaden är icke lätt utfunnen, och
dock är intrycket ett helt annat. Agrells
språk är på intet sätt traditionellt eller
all-mänpoetiskt, men så mångskiftande rikt och
ohördt som deras ljuder det dock icke;
Atterboms naivitet, som enar enkelt och
mystiskt, saknar han alldeles. (Stagnelius
är ju ock hans mästare.) Fantasiens
upp-täckarlust, symbolbehofvet är afgjordt
mindre. liksom romantikerna behandlar äfven
Agrell vissa klasser af poetiska ting, såsom
blommor, stjärnor, ädelstenar o. d., men
hufvudvikten ligger ej hos honom som hos
dem på symboliken utan på konstfullheten,
karaktäriseringen, behandlingens lämpande
efter det olika materialet.
Äfven rytmen har hos de äldre
romantikerna en fylligare, mer liffullt brusande
klang, uttrycket för deras åskådnings större
makt att hänrycka. Första intrycket af
Agrell var onekligen för mig den utsökte
och intelligente poetiske konstmakares
Ämnesvalet ger, särskildt i Hundra och en
sonett, intryck af sökande reflexion; han
skrifver om alla möjliga språk, städer o. s. v.
eller, som i föreliggande samling, han gör
Tolf solletter i ädel materia och indelar
boken efter dagens fyra tider, som hvar
och en får sin lilla hälsningsvers.
Karaktäriseringen sker, typiskt, gärna i en
sonett, en vacker diktform men just lämplig
till konstmakeri. Utom de häfdvunna
skrifver han äfven förkortade sonetter antingen
(som förr Tavaststjerna) i regelbunden
jambisk form (/ Tatralandet) eller ock i mer
oregelbunden, jambisk, trokeisk, daktylisk
[Hymner till natten). Rimrikedomen både
i dessa och andra dikter kan trötta äfven
en som har mindre förkärlek för orimmade
och allra mest antika versmått än
undertecknad.
Men detta är blott första intrycket.
Det andra är att gränsen mellan
reflekterad och inspirerad konst dock är flytande.
Experimenterandet med formen, sökandet
efter nya, ofta utmanande konsteffekter är
äfven det ett uttryck för skönhetsbehofvet
och saknas ej hos de mest inspirerade
romantiske poeter. Agrells verkligen mer
förvånande än imponerande rimkvartett:
välska — gesällska — älska — gasellska
samt rimpar: kärlek — hetärlek ha dock
en föregångare i Atterboms rimtrio: kärlek
— härlek — gevärlek. Det är sant att
de moderna skönhetsmedel, som i Agrells
dikter delvis ersätta den romantiska
fantasiprakten, ej alltid äro lyckliga: frånsedt
något enstaka realistiskt drag, som faller ur
den högidealistiska tonen •— såsom
»grodornas kvällssång om våren» i Alf kungens
dotter midt bland liljekonvaljer, fjärilsvingar
och månsskenssmek — visar sig
modernitetens fara i det trånsjukt lärda, det
hektiskt passionerade, det tillgjordt skära, som
ibland klingar fram hos våra yngre, liksom
hos mästaren Levertin. Läs t. ex. denna
kvadernarie ur sonetten i Stål:
I förevisare af hjärtats klenhet
ej ägen I de djäfvulskt heta kol,
som kräfvas för att skapa en symbol
åt konstidéens tigande serenhet!
Det evinnerliga »serenhet» är ett
utmärkt exempel på det utländska
grannlåts-prångel denna smakriktning frossar i. —
Men modernitet är å andra sidan
oundviklig för hvarje diktare, som vill yppa sitt
eget med egna ord, och i denna sin
nutidsprägel har Agrell funnit räddningen
undan den nedärfda skönhetens nötta klang.
Följande rader ur sonetten i Pärlemor äro
rent vackra samtidigt som ■— märk de
sammansatta orden — utstuderadt moderna:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
