Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Eros Thanatophoros. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
carl r. af tjgglas
Därinne, där han låg, silade det trötta,
grå förmiddagsljuset in under de
halfned-dragna gardinerna. I sängen hvilade min
älskade, alldeles tärd och liten, och
håret, som var löst öfver kudden, var så
tunnt, så tunnt. Ögonlocken voro
igenfallna, slappt, som hade de inte orkat
längre att hålla sig uppe, eller som om
ljuset frätt på ögonhinnorna allt för skarpt.
I munvinklarnas kroklinjer satt ännu
något som af ett leende, men ett som lett
för länge sedan, oändligt länge sedan.
Man hade stuckit rosor i hennes
händer.
Bredvid sängen satt Kurt.
Jag skulle icke ha känt igen honom,
om jag mött honom på någon annan
plats. Hans hår var alldeles hvitt.
Han lyfte litet på hufvudet, då jag
kom. Men han reste sig icke, och han
hindrade mig heller icke. Det var bara
något, som sköt upp i ögonen, men strax
därpå var det borta igen.
När jag stod vid sängen, lade jag
mina blommor på täcket, längst nere vid
fötterna.
Det var då som han lyfte sin trötta
blick upp emot mig och såg på mig.
Jag ville tala något, men fann inte de
ord, jag sökte. Jag sade blott: »Jag
älskade henne.»
Jag vet ej, om han hörde mig. Jag
tror, att hans tankar voro någonstädes
på ett annat håll än där i det halfmörka
rummet kring oss två, någonstädes långt
borta, där allt det, som varit af slitning
och kampen till döds mellan känslor och
jagade drifter, måste gått upp som
något litet och oväsentligt, något som inte
kunde ha varit annorlunda, lagbundet
och nödvändigt. Hans läppar arbetade
länge, som talade de hela tiden på ett
stumt språk, som ingenting hade att
skaffa med stafvelser och satser. Till
slut kom bara det enda halfhviskade
ordet: »Hvarför —?»
Så blef allt så tyst som nyss, utan
ett ljud annat än det, som steg från
gatan, doft som bruset af ett vatten, som
slår tillsammans öfver något sjunket. På
hvar sin sida om sängen, där den döda
låg, stodo vi orörliga och utan att kunna
gråta.
Där låg död en, som två älskat och
som obönhörligt glidit undan båda. Två
voro där, som båda mördat hvarandras
lif och i sin kamp dräpt den de älskat.
Hvarför —?
Där var ett slocknadt lif, som bara
brunnit några korta ögonblick, bara varit
låga och till sist bara vardt aska och
intet mera. Och där lågo framför den
askan slängda trasorna af två andra lif,
som trampat hvarandra i smulor i jakten
efter den lågan, som bara ett ögonblick
brunnit och till sist bara vardt aska och
intet mer.
Jakten efter ett löf — en hetsjakt
till döds.
Hvarför —?
Så gick jag. —
När de begrofvo henne, var jag också
bland alla de främmande, som följde med.
Prästen talade om pröfning och lidande,
men också till tröst och hugsvalelse om
Guds nåd och Guds kärlek. Gud älskar
människorna, sade han.
Och jag tänkte hela tiden, medan vi
buro henne ut till kyrkogården, på Guds
kärlek och Guds lidande. Att han
kanske sitter med den stora jorden på sina
knän och smeker öfver dess vatten och
gröna land, men jorden med dess vatten
och gröna land skall en gång blifva mull
under hans händer, svart, tung mull. Så
måste alla lida, människor och gudar,
alla, alla. Måste. För sin kärlek till
allt, som är grönt och vackert lif.
Hvarför —? —
Nu faller snön på nytt. Öfver hela
den frusna jorden faller den och alla de
vissna lofven, som upphört att hvirfla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
