Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Månkartor. Af N. V. E. Nordenmark. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
n. v. e. nordenmark
De gamles föreställningar om månen
voro naturligtvis i de flesta fall
högeligen fantastiska. En Klearkos t. ex.
ansåg, att månen ägde en speglande yta
och återgaf en bild af jorden, en åsikt
som, enligt hvad jag sett uppgifvas,
äfven omfattats af August Strindberg.
Andra af antikens filosofer, såsom Thales,
A?iaxagoras m. fl., hade likväl insett,
att han lyste med ett ljus, lånadt från
solen, och Plutarkos uppdrog till och
med en jämförelse mellan skuggorna på
månen och berget Atos’ skugga, som
vid solnedgången kastades ända till 700
stadier öfver hafvet.
Den förste, som riktade en kikare
mot månen, Galilæi, måste naturligtvis
högeligen öfverraskas af den redan i
hans ofullkomliga instrument på detaljer
rika bilden af jordens melankoliske
drabant. Hevelius, borgmästare i Danzig,
utarbetade den första månkartan, som
utgafs 1647 i hans arbete Selenographia
sive Lunæ descriptio, hvilket innehåller
ej mindre än 40 af honom själf
konstnärligt utförda kopparstick af skilda
fasbilder af månen samt tre fullmånbilder.
Af dessa senare äger en en diameter af
16,3 cm. och de båda öfriga af 28,5 cm.
I hundra år voro de de bästa
mån-afbildningar, man ägde. Beklagligtvis
förstördes själfva originalplåtarna jämte
större delen af hans bibliotek och
instrument vid en eldsvåda, som anstiftats
af en af honom afskedad betjänt. Den
nomenklatur på objekten på månytan,
Hevelius använde, är till större delen
ännu bestående; så benämnde han de
större slätterna »mare» (haf). Ar 1680
utkom en af Dominikus Cassini
utarbetad mänkarta, som var rikhaltigare än
Hevelii, men kanske ej så väl utförd.
Först år 1775 såg en ny, fullständigare
månkarta dagen, uppgjord af den
bekante Nürnbergastronomen Tobias Mayer,
som redan året förut, 1774, aflidit, en-
dast 39 år gammal. Engelska
parlamentet, som på den tiden högeligen
intresserade sig för månforskningen på
grund af dess stora betydelse för
navigationen, betalade till hans arfvingar
3,000 pund sterling för denna karta.
Nästa afbildning af månen utfördes
af J. H. Schröter på privatobservatoriet
i Lilienberg nära Bremen. Hans verk
utkom i två band åren 1791 och 1802
med titel: »Selenografische Fragmente
zur genauen Kentniss der Mondfläche»,
och innehöll ej mindre än 68
afbildningar af olika månpartier.
Under vårt århundrade ha flere goda
månkartor publicerats: klassiska äro
Lohr-manns, Mädlers och Schmidts, hvilka
alla komplettera hvarandra. Af
Lohr-manns karta, som ägde en diameter på
97,45 cm, utkommo endast några delar
1824, emedan Lohrmann angreps af ett
ögonlidande. Mädler publicerade efter
sex års arbete under åren 1834—1840
på Berlinbankiren Beers bekostnad en
utmärkt afbildning af månen, hvilken
året därpå följdes af text: »Der Mond
nach seinen kosmischen und individuelle71
Verhältnissen oder allgenieine
verglei-chende Selenographiei>. För att gifva en
föreställning om detaljrikedomen hos
denna karta kunna vi anföra, att den
upptog ej mindre än 7,735
kraterafbild-ningar. Ännu detaljrikare blef Julius
Schmidts karta. Redan 1844 började
Schmidt, endast tjugu år gammal, att
studera månens yta; ett mera
detaljeradt selenografiskt arbete vidtog
emellertid först, då han år 1858 vunnit
anställning vid baron Sinnas
observatorium i Aten, och år 1865 hade han
hunnit så långt, att han kunde planlägga
ett stort kartografiskt arbete, åt hvilket
han ägnade de följande nio åren. Då
arbetet låg färdigt år 1874, hade han
hållit på med detsamma i ej mindre än
32 år. Generalstaben i Berlin öfvertog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
