Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Månkartor. Af N. V. E. Nordenmark. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
n. v. e. nordenmark
vallens centrum höja sig en grupp af
bergkäglor, af hvilka tre nå en höjd af
600 meter. Kopernicus höjer sig på en
stor slätt, oceanus procellarum
(stormarnas ocean). Fotografien visar, huru
skroflig och ojämn månytan är och huruledes
kratrar af skilda dimensioner resa sig
här och hvar; understundom äro de så
små, att de te sig som gropar. Därefter
följer en synnerligen instruktiv bild af ett
»månhaf», mare nubium (molnens haf)
på månens sydöstra del. Öfverallt se
vi, att äfven på dessa slätter höja sig
kratrar, ringberg och bergsträckor.
Säregen är en bergvall (till vänster på
fotografien), som på grund af sin form fått
namnet »svärdet». Slutligen se vi en
karaktäristisk bild af en af månens mest
bergiga delar kring ringberget Clavius
vid ’månens sydpol.
De här återgifna reproduktionerna af
Ritchys månnegativ, som i skönhet och
skärpa öfverträffa allt hvad man förut
i denna väg åstadkommit, visa, huru
säkert den fotografiska plåten fixerar
äfven de minsta detaljer, som eljes
undgå ögat. Den fotografiska tekniken har
inom selenografien vunnit en
beundransvärd fulländning. Månens underbara
relief-förhållanden bli naturtroget och ytterst
detaljrikt återgifna på de ljuskänsliga
plåtarna i de moderna jättekamerorna.
Jämföras de moderna amerikanska
månfotografierna med äldre dagars
teckningar (t. ex. Schmidts) af månytan och
äfven med fotografiska negativ från endast
några är tillbaka, finner man, hvilket
jättesteg den selenografiska forskningen
tagit under de senaste åren och i
hvilken hög grad vår kännedom om vår
grannvärlds topografiska förhållanden
utvidgats. Den fotografiska kameran har
i professor Ritchys hand fört
månforskningen ett betydligt steg framåt.
Den vetenskapliga betydelsen af detta
rastlösa arbete är i ögonen fallande. Vis-
serligen vet man, att månen är en död
kropp, som väl ej kan bära lif i sitt
sköte. Betraktad i teleskopet ger hans
bizarra yta intrycket af en stelnad dröm.
Allt är söndersplittradt, ängsligt och
förvirradt. Där höja sig väldiga spetsar
på en långsträckt bergskedja, där sänka
sig breda klyftor på den vilda
högslätten; än stå vackert, regelbundet formade
ringberg tätt hopade, ja, ofta så tätt,
att de skjuta in i hvarandra, än reser
sig en krater milsvidt ensam på ett
»mare». Det hela ger den sorgsna
bilden af en öfvergifven kyrkogård med
vittrande jättevårdar. Att för
uppfattningen bringa reda i all denna skenbara
förvirring är ju redan en värdig uppgift,
som ock är nödvändig, om man vill söka
förklaringen af och orsaken till
månytans närvarande utseende. Det moderna
selenografiska studiet vill ock med sina
skarpa hjälpmedel söka konstatera,
huruvida än i dag förändringar i månytans
utseende äga rum, om fortfarande
nybildningar i månreliefen inträffa.
Huru skola vi då anse tillståndet på
månen vara? Ja, vi måste anse honom
vara en numera död världskropp, där
intet lif kan härska. Redan det
förhållandet, att månen roterar ett hvarf kring
sin axel under ett omlopp kring jorden,
något som å ena sidan åstadkommer,
att han ständigt vänder samma sida åt
jorden och å andra att ena halfvan af
månen i sänder är ungefär 24 dygn
utsatt för solens brännande strålar, detta
förhållande, säger jag, måste åstadkomma
säregna naturförhållanden. Under den
14 dygn långa natten sjunker
temperaturen till åtminstone ioo° à 200’ under
o för att under den lika långa dagen
stiga till åtskilligt öfver kokpunkten.
Någon luft eller atmosfär i egentlig
mening kan ej månen äga och
således ej heller något vatten. För att få
en närmare föreställning om huru för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
