Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kristusbilden i oscar wildes de profundis 493
De andra äro handlingens, samhällets,
historiens män. Äfven handlingen är ett
uttryck för personligheten. Men dessa använda
ett annat material än uttryckets män. Deras
material är samhället och människorna.
De ha grundat, vidgat eller befäst stater,
såsom Hammurabi och Alexander, Karl
den store och Gustaf Vasa, eller eljest
afgörande ingripit i deras lif. De ha
samtidigt eller oberoende af staten grundat
eller befäst andliga samfund, religioner,
kyrkor och ordnar, såsom Moses och
Za-rathusjtra, Muhammed och Motoöri, Buddha
och den helige Frans. Till dem, som med
varaktig verkan riktat sig på samhället
och människorna, höra äfven de som
gifvit åt samtida och kommande släkten en
ny andlig orientation utan att bilda
samhällen. De ha skapat andliga typer och
ordnat tankens värld. Platon och
Aristoteles, Sankara och Kant. Någras egentliga
värf har riktat sig pä moralen, på
människornas samlif, såsom Laotse och
Kong-futse. Andra ha öppnat tillgången till en
öfverjordisk verklighet, till den fria
oändligheten •— eller till ett starkt gudomligt
lif, såsom brahman-atmanskådarne och
bhaktimännen i Indien och Israels profeter.
Eller de ha gifvit åt själens samlif med
den högsta verkligheten nya möjligheter,
ny styrka, ny rikedom, ny mening och
klarhet, såsom Paulus, Augustinus och Luther,
Al-Ghazåli och Ramänuja. Alla deras namn
må glömmas. Kvar står lika fullt deras
verk, i stater, i kyrkor, i munk- och
nunneordnar, i läror, i kulturtyper och seder,
i regler och lifsideal.
* *
*
Jesus hör till båda dessa grupper af
släktets stormän. Han hör till de få,
ytterst få, som inom både uttryckets och
historiens värld äga en hög plats. Man kan
säga, att ingen så förenar båda.
Hans ord äro sådana, att de trots sitt
nära samband med den heliga boken och
den samtida judendomens uttrycksformer
icke likna någon annans. De korta satserna
ha en oefterhärmlig träffande skärpa och
koncentration. Liknelserna och bilderna
stå oförgängligt friska, evigt unga, änskönt
inga andra konstens skapelser blifvit så
nötta och missbrukade som de.
Wilde med sin afundsjuka längtan efter
uttryckets berömmelse har lifligt känt det.
»Om det enda han någonsin sagt hade
varit: ’Hennes synder skola förlåtas henne,
därför att hon älskat mycket’, så skulle
det ha varit värdt att dö för att hafva fått
säga det. ’Må den af eder som är utan
synd kasta första stenen på henne.’ Det
var värdt ett helt lif att få säga det.»
Uttryckets betydelse för mänskligheten
i stort har Wilde äfven fattat djupare och
vidsträcktare än vare sig Aristoteles eller
hans egen beundrade lärofader Ruskin.
I konstens, framför allt i litteraturens
gestalter äro uttryck gifna, som bli för
människorna former, i hvilka lifvet
medvetet eller omedvetet gjuter sig, så långt
dess metall räcker till, befrias från sin
hjälplösa oformlighet och vinner gestalt
och förklaring. Lifvet får hjälp till sin
utgestaltning. I en tid, då konstens
nödvändiga och hälsobringande beroende af
lifvet blifvit sant betonadt men äfven plumpt
karrikeradt, har Wilde med paradoxens
pikantaste kryddor sökt väcka till
uppmärksamhet för lifvets beroende af konsten, af
de skapade uttrycken. Från ett
verklighetens rike, som fantasi riddaren under sitt
glada korståg ej beträdde, men som är det
innerligaste och ömtåligaste, må det tillåtas
mig att anföra ord ur en bok om
Bergspredikan, som nedskrefvos för snart ett
tiotal år sedan, om det sanna uttryckets
välsignade betydelse. »De gamla bönerna af
de äkta, bepröfvade bedjarna inställa sig.
Och tager du dem, får du märka deras
kraft att rannsaka och hjälpa. I min
trötthet och ensamhet låta de mig tala till min
Gud, hvad mitt hjärta behöfver. Då blifva
de gudsord jag har i minnet för mig till
verkliga böner. Allt mer lägges af mig in
i de gamla bönerna. Det finnes där på
förhand. Men jag behöfver växa, mitt
andliga lif, mina böner behöfva näras och
tilltaga för att fylla ut de gamla bönerna.
Här gör jag en underbar erfarenhet med
de äkta bönerna, framför allt med Herrens
bön. Mina enklaste, mest elementära
behof få sitt uttryck däri. Men ju mera jag
lefver mig in i den, desto mer uppdagar
jag af dess djup.
Jesu ångestrop på korset var ett
gammalt ord: Min Gud, min Gud, hvi hafver
du öfvergifvit mig! Men hans själ talade
däri.»
Jesus hör äfven till handlingens store.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0547.html
