Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
495
gondagen; är icke själen för mera än
födan? är icke kroppen för mera än
klädnaden?’ En grek kunde hafva begagnat den
sista frasen. Den är full af grekisk anda.
Men endast Kristus kunde hafva sagt båda
och så gifvit oss ett fullkomligt rättesnöre
för vårt lif.»
*
Jesus är stor bland uttryckets mästare
och stor bland historiens gestaltare. Men
ingendera gruppen betecknar hans egnaste
rike. Det ligger hos lifvets mästare.
Af de tre storhetsområdena är detta
det mest allmänmänskliga. Vi, de många,
kunna med tilläfventyrs allt brusande
lifs-innehåll och all underbar erfarenhet, aldrig
vinna pennans eller penselns eller
handens eller röstens teknik för att gifva ett
konstnärligt uttryck ät det sedda eller
kända. Handlingens och lifsorienteringens
räckvidd är för de många så ringa, att deras
insats, hur angelägen den än är, aldrig
märkes i historiens fortgång. Men alla äga
en uppgift i det tredje riket. Dess
mästerskap har till material, icke formen, icke
människorna, utan det egna lifvet. Dit hör
Kristi egentligaste storhet. Wilde har sett
hvad fulländning på det området betyder
för det hela, när han i »The Soul of man»
talar om, att ett vackert föremål hjälper
oss genom att vara hvad det är allenast,
eller när han i »De profundis» talar om den
kvinna, »som hjälpt mig genom det blotta
faktum att hon finnes till» — eller när
han uppfattar Jesu lif såsom ett drama
öfver alla andra dramer, såsom »den
underbaraste bland dikter», och ändock
verklighet.
Jesus är lifskonstnären framför alla.
Honom tillhör mästerskapet i den mänskliga
storhetens mest allmänmänskliga, men också
skarpast belysta rike. Han har diktat den
oförlikneliga dikten, sig själf. »De
underbara gestalterna i det poetiska dramat och
balladen äro skapade af andras fantasi,
men Jesus af Nazaret skapade sig helt och
hållet ut ur sin egen. Han var en
förne-kelse lika väl som en bekräftelse af
profetian. För hvarje förväntan han
uppfyllde fanns det en annan han besvek.» Han
är den, på hvilken världen sedan långa
sekler »väntade», men äfven det mest
oväntade. iHan har alla de element, som gif-
va lifvet färg: gåtfullhet, nyhet, pathos,
inspiration, hänförelse, kärlek. Han vädjar
till vår känsla för det underbara och
skapar den stämning, som är den enda rätta
för att förstå honom.»
Det är Jesu mening, att hvarje
människa skall dikta sig själf, inifrån, icke
efter döda regler. När jag hos Wilde läser,
att det är hvarje människas uppgift att
uppfylla en profetia, att förverkliga ett ideal
i Guds tanke eller i människans, eller alt
Kristus först af alla lärde människorna att
lefva såsom blommor, påminnes jag om det
sköna ordet hos Kierkegaard, att en
kristen diktar sig själf, nej, låter Gud dikta sig.
Men den lärdomen, som Jesus ger, är
ej den viktigaste, utan det öfver allt viktiga
är, att Jesu eget lif är den verklighet, som
öfvergår all dikt och som genom blotta sin
tillvaro har en undérbar verkan.
Att han finns till, det är ett faktum
som höjer människovärdet. Det må vara.
en klen psykologi, när Wilde låter Jesus,
»en ung galileisk landtman», tänka på en
världs begångna och kommande synder. Det
må vara en dålig smak, att bland dem,
hvilkas synder han lastade på sig,
uppräkna Nero, Cesar Borgia och Alexander VI.
Men det må gärna tillgifvas, då det stora
väsentliga, som vanligen eljes glömmes bort,
är kändt och uttryckt med den skärpa och
sanning som ligger i dessa ord: »Alla
ännu i detta ögonblick, som komma i
beröring med Jesu personlighet, om de
också hvarken böja sig för hans altare eller
knäfalla inför hans präst, få en
förnimmelse af att deras synders fulhet är
borttagen och att deras lidandes skönhet
blifvit dem uppenbarad.»
Hans närhet är det betydelsefulla.
»Liksom alla starkt fängslande personligheter
ägde Kristus förmågan att icke blott själf
säga sköna ord, utan äfven komma andra
att säga sköna ord till honom». Men det
är icke begränsadt till sköna ord hos dem
han samtalade med.
»När allting har blifvit sagdt om
Kristus, så se vi det fängslande hos honom vara,
att han är som ett verk af den högsta konst.
I själfva verket iindervisar han icke, men
genom att komma i hans ?iärhet blir man
något. Och hvar och e7i är bestämd att
komma inför honom. Åtminstone en gång
i sitt lif går hvarje människa med
Kris-tus till Emaus.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0549.html
