Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
499
gifva uttryck åt hvad Kristus har för
betydelse. För Tolstoy är Kristus den som
lärt människorna, hur de skola lefva. Han
har gifvit dem paradisets nyckel. Den
består i bergspredikans fem exempel på den
strängare rättfärdigheten, af Tolstoy
uppfattade såsom fem nya bud. När nyckeln
är för handen, fattas det endast, att man
använder den. Sant. Lika sant är,
att den som skänkt människorna nyckeln,
mycket väl kan försvinna. Hans uppdrag
är fullbordadt. Det består, liksom hos
Buddha, i anvisningen till frid och sällhet.
När dharma, anvisningen, är gifven, kan
mästaren, utan någon förlust för
människorna, glömmas bort.
För AVilde ligger Kristi betydelse helt
enkelt i att han är till, liksom en blomma
eller ett barn är till och tjusar och tröstar
med sin oskuld och fägring, liksom ett
skådespel oemotståndligt griper vår själ
och fördjupar den — men oändligt mycket
mäktigare, ty denne har ingjutit smärtornas
djäfvulska bitterhet i en gestalt af kraft
och skönhet, hvilkens like världen ej i sina
oförvägnaste drömmar skådat, och han är
icke en diktens skapelse, utan lifvets, Guds
fulländade dikt.
Äfven Wilde känner »Jesu hemlighet».
Fängelset lärde honom den. »Allt som
drabbar en annan, drabbar en själf.» Skall
en inskrift sättas upp, så att solen
förgyller den om dagen och månen försilfrar
den om natten, så är det denna: »Allt som
drabbar en annan, drabbar en själf». Han
lät själf störa sig af sitt medlidande och
tog sig före att söka göra det bättre för
barnen i häktet, för dem som där hotas
af apati och vansinne — »den arma
varelsen, en gång skapad till Guds afbild,
nu flinande som en apa, med händerna i
de mest fantastiska rörelser och med
tårarna i små bäckar öfver det bleka, svullna
ansiktet» — han lade sig ut för
fångvaktarna och dem, som de vaktade, i det
med allt sitt lugn uppskakande brefvet
af den 27 maj 1 897 till Daily Chronicle. Af
den tid, som stundade utanför fängelsets
portar, väntade fyrtioåringens kraftkänsla
och än mera, sinnet som tillkämpat sig
smärtans och fängelselifvets vinster, mycket,
mycket. Han hade räddat »fågeln i sin
barm». En vän tillämpar det ordet på
honom. Och han väntade att den skulle
sjunga nya, härligare toner. Han hoppa-
des få lefva länge nog för att kunna skapa
verk af en sådan karaktär, att, säger han,
»jag vid mina dagars slut skall kunna säga:
Ja, detta är just hvad det konstnärliga lifvet
för en man till». »I mitt arbete måste
komma in en fullare hågkomst, rikare
melodier, sällsammare effekter, enklare
arkitekto-nik. Jag måste få mycket mera ur mitt eget
jag än någonsin förr.» Men det blef
endast en kort tid, en tid af uppflammande
lifslust, af missräkning och af andlig och
kroppslig bankrutt, — innan kärlet brast,
kärlet som stått bland rosor under den
långa festen och sedan kastats i
smutsen, men bevarat förunderligt mycket af
hjärtats renhet. Hans enda verk blef The
ballad of Reading gaol, af år 1898,
signerad med hans nummer i fängelset C. 3.
3., tillägnad dess hjälte C. T. W., förut
gardist till häst, hängd i fängelset i Reading,
Berkshire, den 7 juli 1896. Med all sin
drypande engelska känslosamhet, med sin
blandning af retorik och drastisk, mustig
realism äro dessa mer än hundra strofer ett
verk af präktig konst. Här nämner jag den
såsom en djuptonande och hjärtlig appell
till mänsklig medkänsla. Den är i släkt
med engelska gatsånger och väckelsesånger,
med Sankey och frälsningsarmén, men
sprungen ur ett starkt konstnärligt temperament.
Det finnes ett par verser i den, som både
armén och stillsammare
fromhetsförsamling-ar kunna komma att sjunga — så otroligt
kan det gå, dandvn och det obesvärade
fjärilslifvets apostel diktar för den folkliga,
religiösa uppbyggeisen, och för de af honom
mest föraktade, de sentimentale.
And every human heart that breaks,
In prison cell or yard,
Is as that broken box that gåve
Its treasure to the Lörd,
And filled the unclean lepers house
With the scent of costliest nard.
Ah! happy they whose hearts can break
And peace of pardon win!
How else may man make straight his plan
And cleanse his soul from Sin?
How else but through a broken heart
May Lörd Christ enter in. *
* I svensk tolkning, af Bertel Gripenberg:
Och hvarje hjärta, hvilket brast
i fängselhålans natt,
är likt ett öppnadt skrin som gaf
åt Herren Gud sin skatt;
en kostbar doft går ut däraf
som af nardus från Josafat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
