Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
lidande för att bevisa, att Gud icke
älskade människorna, och att öfverallt, där
någon led, om det också bara vore ett barn
som grät i någon liten trädgård, öfver
något fel som det begått eller icke begått,
där vore hela skapelsens anlete vanställdt.
Jag hade fullkomligt orätt. Det sade hon
mig också, men jag kunde icke tro henne.
Jag lefde icke i den föreställningskrets, där
man kan komma till en sådan tro. Nu
synes det mig, att kärleken, af hvad slag
den än må vara, är den enda förklaringen
på det oerhörda mått af lidande, som
finnes i världen. Jag kan icke tänka mig
någon annan förklaring. Jag är öfvertygad
om att det icke finnes någon annan, och
om världen, såsom jag redan sagt, uppstått
ur sorg, så har den formats af kärlekens
hand.»
1 ett annat ögonblick säger han, för
hvilken form och gestaltning voro allt, en
af dem »pour qui le monde visible existe»,
att »bakom all denna skönhet, hur
tillfredsställande den än må vara, ligger det en
själ dold, af hvilken de målade gestalterna
och formerna blott äro uppenbarelser, och
det är med denna själ jag önskar komma
i harmoni».
Men ett pålitligare uttryck för hans tro
i de vanliga stunderna är det väl, när han
önskar »grunda en orden för dem, som
icke kunna tro, man skulle kunna kalla
den de tvifiandes brödraskap. Där skulle
hållas gudstjänst på ett altare, där inga
ljus brunno, af en präst, i hvars hjärta
friden icke hade någon bostad, med oinvigdt
bröd och en kalk utan vin. För att vara
sant måste allt blifva till religion. Och
agnostikernas lära skulle hafva sin religion
likaväl som den kyrkliga tron. Hon har
sått sina martyrer, hon skulle skörda sina
helgon, och dagligen tacka Gud för att
han har dolt sig för människornas blickar.»
•f: %
%
Mitt andra tillägg angår bristerna i
Wildes Kristusbild. De ha sitt ursprung
i hans estetiserande och romantiska
betraktelse.
Det ringaste är, att hans Kristus
omgifves med en medeltidsromantik, som är
mycket vacker, men som icke finnes i
evangeliet. Man borde på förhand kunna
förstå, att Wildes sympatier måste gå åt
en fransiskansk kristusgestalt och åt
katolicismen. Det låg i hans temperament
och i riktningen af hans sträfvan inom
konsten. Innan han afled, den 30
november 1900, i en torftig kammare på ett
hotell i Quartier latin, mottog han, enligt sin
uttalade önskan, sakramentet af en katolsk
präst. Icke långt förut hade han berättat,
att han velat öfvergå till den katolska
kyrkan redan när han var i Oxford, men att
hans far satt sig emot det. Han kände
sig öfvertygad om att det skulle hafva
förhindrat hans sedliga förvillelser. »Kyrkans
artistiska sida och doften af hennes lära
skulle hafva tyglat mina degenererande
tendenser» — anför man ifrån hans sista
dagar. Omöjligt är ju icke, att den formliga
öfvergången till den kyrka, som ägde hans
sympatier, kunde ha varit honom en
hållhake och ett värn.
Bristerna i Oscar Wildes kristusbild
behöfva icke följa ur hans utgångspunkter.
Både individualism och skönhet kunna
fattas så rikt och strängt, att genom
användning af dessa synpunkter ingen afkortning
eller falsk belysning behöfver skada Jesu
gestalt. Men Wilde romantiserar syndaren
och synden och poetiserar rättfärdigheten
på ett sätt, som grymt svär mot evangeliet.
Han kan här lika litet som eljes afhålla
sig från paradoxer, som äro misslyckade,
därför att de ej motsvara någon lifvets
gåta. Sanna och ej vanliga iakttagelser
blandas med en lust för det pikanta och
för intelligensens lek. Sådant kan för en
läsare skämma den sanning och skönhet
som träda fram ur hans fängelsebok. En
styrka är den konstnärliga blicken på
evangeliet. Men grundfelet ligger i den
estetiserande betraktelsen, som hotar att
förvanska de sedliga motsatserna. Den
sedliga närgångenheten och omutligheten i Kristi
personlighet kommer till korta. Man
gläder sig en stund i skenet. Men elden
bränner ej.
För Wildes romantiska betraktelser
träda frågorna om verkligt och overkligt, sant
och osant äfven tillbaka pä ett sätt som
ej kan härledas ur evangeliet. Sådana
insikter, som ej omedelbart afsätta en vacker
eller verkningsfull stämning, komma under
samma fördömelse som den filiströsa
rationalismen, huru oumbärliga eller värdefulla
de än må vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
