- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjuttonde årgången. 1908 /
502

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

502

nathan söderblom

Romantikens frändskap med
kristendomen såväl som deras åtskillnad blir
synlig i frågorna om personligheten och om
verkligheten.

Evangeliets intresse för den enskilde
har romantiken tagit i arf. Den upptäckte
hos människan en inre värld af oändlig
rikedom och oändligt värde. Men här
skiljas individualismens och personlighetens
ideal. Behöfves det rätt och slätt utrymme
och fri växt åt alla inneboende krafter och
möjligheter, tilläfventyrs med den
inskränkning andra människors tillvaro ändå
nödvändiggör? Eller gäller det att förvärfva
ett väsentligt, mänskligt innehåll? Är
själf-förverkligandet en lek, det lättaste och
enklaste i världen, öfverhufvud människans
natur, blott hon får vara i fred — eller är
det andens heliga möda och stränga
uppfostran till att varda sig själf? Vegetativ
lycka och naivitetens stadium förväxlas lätt
med det stora lugnet under kallelsens
högtryck och lifvets allvar. —

Romantiken är icke nöjd med
rationalismens verklighetsidé. Hvarken genom
apriorisk logisk sammanfogning af det
tankenödvändiga till ett helt, såsom den
rationalistiska idealismen vill, eller genom
konstaterande och analys af fakta, såsom den
rationalistiska empirismen vill, kan
människan nå sann verklighet. Den vinnes ej
genom uträkning, men kanske i en syn.
Den vinnes ej genom letande, men kanske
genom eröfring, icke genom undersökning,
utan genom andens svärd, dess skådekraft
och gestaltningskraft, som är människans
högsta förmåga.

Hvem kan vara blind för frändskapen
med kristendomen hos en sådan tankegång?
I Jesu mun fanns ingen världsförklaring,
men mycket om en ny värld, intet försök
att förstå det onda och lidandet, men många
att öfvervinna dem; icke »Guds försvar»,
teodicé, men Guds maktutöfning. Den
evangeliska kristendomen är »hvarken pessimism

eller optimism, utan en
romantisk-humoristisk åskådning».

Men åter skiljas vägarna mot samma
tvenne utsikter vi nyss skönjde. Mot vackra
bilder, skådade och förkunnade i älsklig
eller cynisk bekymmerslöshet om logik och
fakta. Med en visshet om förnuft och ande,
som gör fullt allvar med logik och fakta,
men ej är deras barn, än mindre deras slaf.
Ty den vinnes af ett armt eller lyckligt
sinnes längtan, som spränger natur- och
kultur-tillvarons skal, och den bevaras genom
lefnadens samlade hängifvenhet.

Men det var ej min afsikt att peka på
svagheterna i Wildes kristusbild, utan på
dess sköna drag och framför allt på den
plats i människovärlden, där han ställt den.

»Långt i fjärran, som en pärla utan
fläck, kan man se Guds stad. Den är så
underbar, att man tycker att ett barn
kunde nå den på en sommardag. Och ett
barn kan det. Men med mig och mina
likar är det annorlunda. Man kan förstå
en sak i ett enda ögonblick, men man
mister den under de långa timmarna, som
följa på fötter af bly. Det är så svårt att
hålla sig kvar på »de höjder, hvilka själen
kan nå upp till». Våra tankar tillhöra
evigheten, men själfva röra vi oss långsamt
genom tiden; och hur långsamt tiden går
i fängelset, det behöfver jag icke tala om
en gång till, icke heller om den trötthet
och förtviflan, som krypa in tillbaka i ens
cell och i hjärtats cell, med en så
besynnerlig envishet, att man måste liksom
smycka och sopa sitt hus för deras ankomst,
liksom för en välkommen gäst, eller en
sträng herre, eller en slaf, hvilkens slaf
man genom skickeisen eller eget val
blifvit». —

Hvart människohjärta är egentligen en
ädel metall — underligt facetterad, äfven
grumlad, rostad, frätt. En obarmhärtig
tilldragelse kan slipa den, så att den i ett
ögonblick klart återspeglar en härlig bild.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0556.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free