Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk litteraturhistoria och litteraturkritik. Af Fredrik Böök. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svensk litteraturhistoria och litteraturkritik 509
fixera de bellmanska skapelsernas
kronologi ; utgifvaren har på det stora hela
funnit resultaten af sina tidigare forskningar
bestyrkta och i åtskilliga fall preciserade.
Docenten vid Helsingfors’ universitet
Gunnar Castrén, förut känd genom en
utmärkt Franzénbiografi, har i sitt arbete
om Stormaktstidens diktning lämnat ett
välkommet och för forskaren i hög grad
brukbart bidrag till kännedomen af vår
äldre poesi. Han sträfvar att skildra, icke
de individuella eller konstnärligt värdefulla,
utan de tidstypiska dragen i
stormaktstidens diktning. Uppgiften är särskildt
tacksam för denna epok, då efterbildningen
och den traditionsmässiga behandlingen af
stoffet härskade mera enväldigt än
någonsin, då diktningen i förbluffande stor
utsträckning rörde sig med stående, helt
obetydligt varierade klichéer, hvilkas
litteraturhistoriska genesis går tillbaka till inhemska
och framförallt utländska föregångare, till
renässansens och antikens stora och små
mästare. Castréns undersökning blir
sålunda ett uppvisande af hur
renässansdiktningen gestaltar sig på svensk mark: han
följer de gängse poetiska motivens, de olika
stilelementens inträngande i vår diktning
och belyser deras utveckling från
Stjernhjelm ned till de poeter, som bilda
öfvergång till frihetstiden, Runius, Triewald,
Werwing och Frese.
»Stormaktstidens diktning» kan knappast
sägas vara’ ett arbete af allmännare intresse,
därtill sysslar det alltför mycket med det
poetiska stoff, som tillhör allmänningen och
som därför enligt vår konstuppfattning
saknar både personligt och estetiskt värde.
Men för uppskattningen af storhetstidens
skalder är boken af stor betydelse genom
att långt klarare än hvad förut skett
utmärka det i den allmänna poetiska
rörelsen cirkulerande lånegodset. Castrén har
till sin uppgift medfört en vidsträckt och
grundlig kännedom om den utländska
stilforskningens resultat och metoder och med
stor skicklighet låtit denna kännedom
komma till gagn vid behandlingen af det
svenska ämnet.
Martin Lamms Dalin-monografi är utan
tvifvel ett af de vetenskapligt mest
betydande arbeten, som på senare tid sett
dagen inom den svenska litteraturhistorien.
Warburgs redan 1884 publicerade biografi
gaf en i allt väsentligt uttömmande
framställning af Dalins lefnadsförhållanden, och
Lamm har — säkerligen till fördel för
verket — kunnat inskränka sig till en
undersökning af hans författarskap.
Det var redan förut kändt, att Dalin, den
store banbrytaren för
sjuttonhundratalskul-turen i Sverige, i sin produktion var
mycket beroende af utländska strömningar och
förebilder, och Lamm har först och främst
inriktat sina studier på ett noggrant
fastställande af de påverkningar, för hvilka
Dalin varit utsatt. Med hjälp af en
mycket vidsträckt och grundlig kännedom om
den äldre och samtidiga europeiska
litteraturen har författaren lyckats att lösa denna
del af sin uppgift på ett sätt som
öfverträffar alla förväntningar, eller om man så
vill: farhågor. Det finnes knappast något
af Dalins mera betydande verk, som icke
af Lamm uppvisas vara mer eller mindre
själfständig bearbetning eller imitation efter
utländskt mönster. Innehållet i »Argus»
ansluter sig i stor utsträckning icke blott
till de engelska moraliska tidskrifterna —
hvilket till stor del var bekant förut —
utan äfven till den franskskrifvande
holländaren van Effens »Le Misantrope», en
källa som Dalin begagnat långt friare än
de öfriga, säkerligen därför att den hos oss
var föga känd. Hjältedikten »Svenska
Friheten» är skrifven med Volaitres Henriad
till förebild, under det att tragedien
»Bryn-hilda» bildats närmast efter Racines
»An-dromaque» och »Tankar öfver Critiquer»
utgör ett slags bearbetning af en skrift utaf
Saint-Réal. Äfven till Dalins lyriska
alstring förmår Lamm i en mängd fall
uppspåra urbilderna, särskildt för den del
däraf som ansluter sig till den franska
sällskapsdiktningen.
Det vid sidan af lärdomen och
skarpsinnigheten mest beundransvärda i detta
uppvisande af Dalins källor är den
måttfullhet och den kritiska försiktighet,
hvarmed Lamm gått till väga. Han har på
hvarje punkt icke gått längre än hvad som
är bevisbart och alltså oundgängligt, och
fullständigt undvikit allmänna antaganden
och lösa hypoteser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
