Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bröllopssången. Af Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550
ANDERS ÖSTERLING
Och fast jag blott en lyssnare kan vara
i bröllopsyran — tag den blindes lära
om klara ögons lust åt allt det klara,
åt deras drag, som äro eder kära,
åt blanka smyckena och husgeråden,
åt lamporna, som tjäna eder önskan,
åt daggens glitterlek i spindeltråden,
åt solens silfver i akaciegrönskan,
åt stjärnans spegling i cisternens vatten,
åt alla ljusets dagligt nya under,
tålmodigt tindrande långt in på natten
i gräs och himlar, hem och offerlunder!
DEN DÖFVE HERDEN
FRAMTRÄDER:
Ljudlösa världsallt, du som blef min
del,
mitt hjärta du förfärat, tills jag kröp
och skalf som djuret för ett paniskt
spel
i tystnaden, den hissnande, som dröp
eld öfver mig, ja eld af värre kraft
än den som sprutar ur vulkanisk jord.
All djurets skräck för tystnaden jag
haft,
ty läppar såg jag forma sig till ord,
men hörde intet! Af min moders språk
jag minnes bara hennes drag därvid,
så lysande som om ett snöhvitt stråk
af fåglar speglade i dem sin frid.
När jag i vimlet sedan ensam gick,
var det mig svårt att mötas af en man,
som talte till mig, men med häpen
blick
strax vid den döfves teckenspråk
försvann.
Det blef mig också underligt att se
den sträng, som slås med mästerliga
slag
och kallas för musik, men är till ve
för den som aldrig anat dess behag.
O symfoni, där örat dricker rus,
du ingöt i mitt hjärta bara hån,
och kataraktens fosforgröna brus
och ljungeldsstrålens oerhörda dån
ha aldrig örats döfva låsar sprängt.
Tom blef min väg, med plats för
mycken sorg,
och skygg för alla, fann jag snart be-
fängdt
allt det man stimmar om på flata torg.
Men åren gingo tyst, och deras gång
har lärt mig bära lytet mindre tungt,
och det har spirat som en inre sång
i detta hjärta, icke längre ungt.
Och denna dag, då själfva gräset rörs
och gnistrar milsvidt, upprördt af
musik,
är det mig nästan, som om dalen hörs
af mina öron som ett gyllne skrik.
Jag ville låta spränga detta bröst
af detta skrik — och blöda ut däraf —
och dö på denna vackra dag med tröst,
själf som en ton i alla toners haf.
Objuden gäst vid eder bröllopsfest,
jag unna vill det bästa som jag vet,
och den välsignelse jag saknar mest,
kan här jag önska utan bitterhet.
Med oförklarlig rörelse jäg ser
de musslor, skärare än pärlemor,
som brudens öron äro, och jag ber,
att huldt de fyllas må af toners flor,
så stilla flytande som vårlig säf,
välkomna regn och kärligt fågellock,
att hennes hjärta dricke dröm däraf.
Men dina öron, brudgum, höre ock
lavinens ankomst för att bärga ditt,
och på din gård du varsle fjärran från.
förmätna röfvarhorders svarta ridt.
Så stån I rustade i samma mån,
en äger lyssnandets vidöppna famn,
en annan styrkans rådiga försvar,
att lifvets brus som i en lycklig hamn
försonas må i edra brösts förvar!
BRUDGUMMEN SVARAR,
MEDAN BRUDEN STÖDER SIG MOT
HANS ARM:
Gif du mig ord, o högtid, som förtryter
att jag vill tala, fast jag måste tala,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
