Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 5 bilder. I—III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558
JOHAN MORTENSEN
regelbundet af små måltider uppe i tornet
hos den fromme och naive ringaren Carhaix.
Det finnes en beskrifning på kokningen af
ett fårlår, som man aldrig glömmer. Det
är helt enkelt en religiös högtid man
öfver-varar. Köttet är med omsorg insydt i ett
tätt åtsittande linne, som hindrar luften att
intränga, och Des Hermies, Paracelsi
moderne lärjunge, uppräknar känslofullt alla
de kryddor han låtit göra köttet sällskap i
grytan.
I »A rebours» fråssar hjälten i olika
sinnesrus, ända tills han hemsökes af
allehanda hallucinationer. Han sammansätter
och blandar parfymer, tills de frammana
visioner af landskap och lefvande ting.
Hvem erinrar sig icke den bizarra
likörorgeln, där hjälten med tillhjälp af små
bägare af olika slags sprit förskaffar sig
musikaliska sensationer: Huysmans besitter
en ovanlig och utsökt förmåga att
analysera alla dessa luktens och smakens
sensationer.
I »En menage» berättas att två vänner
gå in på en restaurang och begära fram
vinlistan. Namnet på de olika vinen sätter
hjältens fantasi i rörelse. De få lif och
verklighet, han dricker och njuter de
ädlaste årgångar, och visionen upphör först,
då det vin, som beställts, sättes fram för
dem. Då är det slut med drömmen: det
■är helt vanligt och enkelt vin de dricka.
Hvilket skarpt öga Huysmans besitter,
därom vittnar hvarje sida i hans arbeten.
Han ser allt. Han behöfver endast gå ned
för en gata för att en rikedom af intryck
skall strömma öfver honom.
Ett annat drag, som är mycket
framträdande i Huysmans skaplynne, är hans
sinne för lifvets småsaker. Det är bl. a. denna
egenskap som gör honom till en så
förträfflig beskrifvare. Hans böcker äro
sammansatta af en mångfald små detaljer.
Stora linjer saknas däremot, till den grad,
att man har svårt att samla hans böcker
till en helhet. Denna brist på perspektiv
är en ofransk egenskap. Fransmannen, den
obildade såväl som den bildade, söker sig
■alltid fram till en väsentlig egenskap, från
hvilken han öfverskådar företeelsen. Han
fördjupar sig aldrig så i detaljer, att han
förlorar denna allt behärskande egenskap,
•detta begrepp, denna lag ur ögonsikte.
Ofta blir fransmannen därigenom skematisk
och konstruerande, men från samma upp-
fattningssätt utstrålar också den lysande
klarhet, den sammanbindande logik, som
är den mest franska af alla franska
egenskaper.
Flamländaren däremot lefver i innerlig
förening med naturen och omgifningarna.
Det är själfva jordsmaken som tilltalar
honom, företeelsernas filosofi och
sammanhang bekymra honom långt mindre. Det
är detta uppfattningssätt som gjort
flam-ländarna till världens förnämsta
genremålare. Före någon annan nation hafva de
intresserat sig för hvardagslifvet, för den
husliga interiören med dess små dramer, för
söndagspromenaden och fruktträdgården,
för husdjuren och klädedräkten. Huysmans
är äfven i detta afseende en äkta
flam-ländare. Aldrig gifver han en företeelse
en bloc. Hans läromästare i beskrifningen
är Zola, men han har ett långt skarpare
öga och en tåligare hand; hans språk
är saftigare och mera målande. Zola
har knappast sett de föremål han skildrar;
han målar i sin kammare, såsom han efter
ett ofta ytligt verklighetsstudium föreställer
sig saken. Hans tankar omgestalta under
arbetets fortgång det sedda, så att ej blott
verkets grundidé utan äfven detaljen ofta
får ett fantastiskt skimmer. Ej så
Huysmans. Han flyger aldrig, hans fötter röra
alltid vid jorden. Men hvilken rikedom på
nyanser myllrar icke fram under hans händer.
I inledningskapitlet till »La Cathédrale» vill
han gifva en helhetsskildring af den gamla
ärevördiga domen. Men det är kanske just
hvad som saknas i Huysmans arbete. Har
man icke sett kyrkan, står den knappast
som helhet lefvande för en genom hans
beskrifning. Men hvilken klärobskyr öfver
dessa första sidor i »La Cathédrale!» Han
målar domen i morgongryningen sådan den
framträder för honom själf i det ögonblick
han från en af bigatorna kommer upp på
den öppna platsen. Nattens skuggor
insvepa ännu den slumrande katedralen i sitt
mörker, endast här ocli där faller en
mystisk ljusstråle på torn och tinnar, på
statyerna, hvilkas konturer man ännu icke
kan urskilja. Steg för steg sänker sig så
morgonljuset ned öfver domen, eröfrar
den bit för bit, tills solen slutligen strålar
in genom korets målade fönster och
långsamt vandrar ned mellan kyrkans skog
af pelare. Denna skildring, fast så
öfver-full af detaljer, kvarlämnar ett intryck så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
