Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 5 bilder. I—III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J.-K. HUYSMANS
757
»Sac au dos» är berättelsen om en dålig
måge och åtskilliga andra naturligheter,
för öfrigt utförd med en liflighet, som här
och där nästan påminner om Petronius.
»A vau 1’eau» (1882; Med strömmen)
höjer sig just icke heller till någon högre
känslosfär. Det är jakten efter en ätbar
biffstek på Paris’ restauranger. M.
Folan-tin, är en underordnad tjänsteman, halt,
obetydlig, illa aflönad. Konflikten i hans
lif är att finna en smula komfort för sina
pengar, men det är omöjligt. Ämnet är
så obetydligt som gärna tänkas kan, och
M. Folantin är en äkta fransk kälkborgare
(notabene då han icke vidrör litteraturen eller
konsten, ty då uttrycker han Huysmans’
egna idéer). Men det är en ypperligt
berättad liten novell.
Öfverallt skildrar Huymans
uteslutande det fysiska lifvet, och han vämjes
inför de taflor, som han själf upprullar
för oss. Slutpunkten, hvartill han når
fram, är att det moderna lifvet är fult,
att penningen regerar, att all heder är
försvunnen. Men det skulle vara ett misstag
att tro, att han själf beundrar all denna
medelmåttighet, som han framställer, att
han själf hatar skönheten. Tvärtom,
Huysmans är en raffinerad skönhetsälskare och
en aristokrat, fast äfven i denna egenskap
af ett visst sjukligt skaplynne.
Den som vill lära känna denna sida
af hans väsende bör öppna de båda
böcker, i hvilka han samlat sina artiklar om
äldre och nyare konst: Dart moderne
(1883) och Certains (1889).
Dessa . Huysmans’ konstkritiker äro af
verklig stort intresse. Huysmans är en
mycket kännare, som förstår måleriets
teknik, och utan kännedom om tekniken är
all kritik värdelös. Huysmans sticker icke
under stolen med sina omdömen. Han är
af en förfärande ärlighet och rättframhet,
för att icke säga brutalitet, både då han
smeker och slår. Hans karaktäristiker af
de olika konstnärerna äro vanligen mycket
korta men fyndiga och samla alla de
väsentliga dragen i föremålets fysionomi
»L’ art moderne» innehåller en
redogörelse för den officiella och »de
oberoendes» konstutställningar under åren 1879,
1880 och 1881 jämte en kort skiss öfver
1882 års utställare. Det är polemiska
artiklar, i hvilket han häftigt och ensidigt
angriper det officiella måleriet. Han ut-
CHARLES BAUDELAIRE.
gjuter sin fränhet öfver Bouguereau och
Lefebvre, öfver Bonnat och Carolus Duran
och många andra representanter för hvad
Huysmans betraktar som föråldradt
mätningssätt. Han för en oblidkelig kamp mot
allt det dåligt målade nakna.
Se på Bouguereaus »Venus’ födelse»!
Kompositionen är banal. I midten en
naken kvinna på en snäcka. Rundt omkring
andra kvinnor, som tumla om i välbekanta
ställningar. Ansiktena likna dockornas i
en modeaffär. Det nakna är icke ens som
hos hans föregångare porslin, det är
någonting slappt och slickadt, nästan som det
mjuka innanmätet i en frukt. Och Lefebvres
Diana är icke bättre.
»Målarna förvåna mig alltid. Det sätt,
hvarpå de uppfatta det nakna i fria luften
är häpnadsväckande. De uppställa eller
lägga en kvinna under träden i solljuset,
och de måla hennes hud, som om hon
hvilade i ett välbonadt rum på ett hvitt
lakan eller stode upp mot ett draperi eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
