Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 5 bilder. I—III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 JOHAN MORTENSEN
en tapet. — Nåväl, men hvar finnes
solstrålarnas lek, hvilka sila ned mellan
trädgrenarna? — Som de flesta af deras nakna
kvinnor äro placerade, borde bladens
skugga återfalla som hjärtan och spjutspetsar
på deras hud; och den omgifvande luften,
och reflexen af allt, som finnes rundt
omkring dem och återstrålningen från marken,
allt detta existerar således icke?» Han är
icke blidare mot åtskilliga andra
representanter för hvad han kallar det officiella
måleriet. Detailles och Neuvilles
militärmålningar äro endast uppställda
paradstycken, icke verkliga krigsscener. Och han
låter icke heller bedraga sig af någon falsk
modernitet. Bastien-Lepage har en
oblid-keligt sträng domare i honom.
Däremot är Huysmans liksom Zola en
ifrig försvarare af friluftsmåleriet och
impressionismen, af målare som Degas,
Ra-faëlli, Moreau, hvilka under dessa år ännu
kämpade för erkännande. Huysmans är
en af de första som hade öppet öga för
denna riktnings förtjänster.
Den senare samlingen af hans
konstkritiker, iCertains»,innehåller hufvudsakligen
en skildring af dessa målare och tecknare,
som han sätter högst bland de samtida.
Med verkligt nöje läser man hans
sakkunniga analys af Degas’ målningar af
balettdansöser eller af kvinnor som göra toalett.
Degas förstår att verkligen återgifva det
nakna så att man ser, att det är kött, icke
sidenband och moaré. Verkligt kött
pud-radt med veloutine, de la chair maquillée
de théàtre et d’alcdve. Degas är mästare
i att återgifva hvad jag skulle vilja kalla
la carnation civilisée. Med samma djupa
förståelse framhåller Huysmans, själf en
ifrig älskare af Paris’ gator, ett eller annat
af Rafaëllis motiv från banlieun eller
förstäderna. Dessa lumpsamlare t. ex., som
efter en mödosam dag i skymningen
återvända till sitt hem i utkanten af Paris.
Hela melankolien i detta nakna landskap
strömmar emot oss i hans skildring. I andra
uppsatser sysslar han med Cherets lustiga
färgmättade affischer, Forains, denne franske
Hogarths, bittert moraliska och träffande
teckningar ur kokotternas lif, Wagners och
Cezannes cirkusscener, Caillebottes
omväxlande men alltid fint nyanserade motiv,
Whistlers på en gång verklighetstrogna och
poesifyllda målningar. Öfverallt beundrar
han nutidslifvet, när det återgifves äkta.
Därför är han visst icke en motståndare
till den konst, som söker frammana det
förflutna eller som begagnar sig af konsten
för att suggerera tankar. Men den historiska
konsten intresserar honom kanske först då
den genomströmmas af ett feberartadt lif
och är af ett starkt romantiskt, sensuellt
skaplynne. Han är en stor beundrare af
Gustave Moreaus sällsamma färgstarka
visioner från flydda tider, dessa taflor som
utgöra ett motstycke i måleriet till
Flauberts historiska romaner, liksom Degas är
ett stycke Goncourt i målarekonsten. Den
mästerligaste af alla dessa skisser är kanske
den, i hvilken han tecknar Felicien Rops.
Denne underlige konstnär står obestridligen
honom själf närmast. Det är en studie
som förebådar satanismen i Là-bas. Här
får Huysmans tillfälle att frossa i skildringen
af alla laster och orenligheter, han
utslungar den gamle ungkarlens munklika hat
mot kvinnan och målar henne som ett
djäfvulens käril, hans svarta misantropi
finner näring och njutning i en besläktad
naturs utgjutelser.
III.
Det första af Huysmans’ arbeten, som
väckte något större uppseende, var A
re-bours. Det var så fullt af bizarreri, att
det icke kunde undgå uppmärksamhet.
Titeln är synbarligen väld som en
motsättning till »A vau 1’eau». M. Folantin var
en missnöjd, som fattigdomen tvingade att
glida med strömmen; han hade aldrig ens
kunnat göra försöket att tillfredsställa sina
önskningar. Des Esseintes är också en
missnöjd, en hatare af århundradets seder,
som för hvarje pris vill fly från världen,
bort till nya och okända sensationer. Men
Des Esseintes gör försöket och simmar
motströms. Arbetet tyckes skrifvet öfver
Baudelaires prosapoem »Anywhere out of
the world». I mer än ett afseende är »A
rebours» den egendomligaste af Huysmans
böcker.
Denna roman betecknar själfva
brytningspunkten i hans skriftställareskap.
Dittills hade Huysmans varit den naturalistiska
skolans yngste och mest ytterligt gående
lärjunge. Han hade, som han säger i
företalet till »Marthe», gjort hvad han sett,,
hvad han känt, hvad han lefvat, i det han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
