Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 5 bilder. I—III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J.-K. HUYSMANS 757
försökt att nedskrifva det så bra som
möjligt. Det var allt! Han skulle aldrig helt
lösslita sig från det naturalistiska
programmet. Hans stil skulle alltid förblifva
uteslutande beskrifvande. Ett slags
kvasivetenskapliga tendenser följde honom äfven
till slutet. Han älskade att infläta i
skildringen hela afhandlingar af en oftast ytterst
pedantisk karaktär och högst grumligt
vetande. »A rebours» utgör intet undantag.
Romanen liknar ett medeltida didaktiskt
arbete, en eller annan »Image du monde».
Det ena ögonblicket aflastar författaren en
afhandling om ädelstenar, i nästa en lärd
utläggning om möblering och färger på
tapeter. Ett kapitel handlar om teologi, andra
om den latinska dekadensen eller den
moderna franska litteraturen. Han skrifver en
monografi om sin älsklingsmålare och en
om parfymerikonstens historia.
Men det finnes i arbetet en tes som
ständigt återvänder, nämligen att fantasien
kan ersätta verkligheten, eller som han
äfven med en liten nyans uttrycker den, att
konsten står öfver naturen. Denna princip
illustreras i romanen gång på gång på det
mest paradoxa sätt. Verkligheten är vidrig
och ful, och hjälten flyr från den. Han
lefver endast i fantasien och hallucinationen.
Hans matsal har formen af en skeppshytt,
för att gifva honom den förställningen att
ban reser på en oceanångare. Han skaffar
sig musiksensationer genom att dricka
likören Ett landskap väcker hans intresse,
därför att månljuset gifver det ett
onaturligt utseende.
Det var denna fritt skapande fantasi,
som naturalismen sökt att döda. Allt hvad
den eftersträfvat var att liksom vetenskapen
endast tolka företeelserna, gifva dem lif
och sammanhang, perspektiv. I denna
besynnerliga bok kämpar fantasien för att
åter blifva fri från verklighetens järnlänkar.
Men det är icke den fritt sväfvande
ely-seiska huldgudinnan; det är en förtviflad
vansinnig, som sparkar och klöser för att
komma ut ur sin cell.
Des Esseintes är den siste ättlingen af
en gammal familj, som länge befunnit sig
på gränsen af andligt och moraliskt förfall.
En stor förmögenhet men också en
försvagad kropp utgöra hans arfvedel. Hans
hälsotillstånd förbättras icke af de
utsväfningar, med hvilka han söker döda sin
spleen. Hans nöjen äro mer än extrava-
J.-K. HUYSMANS. TECKNING AF FÉLIX
VALLOTON.
ganta. Han håller sig med en älskarinna,
som är buktalerska, för att hon under
kärleksscenerna skall ingifva honom rädsla
genom att simulera stämmor som tala
utanför dörren. Vid ett annat tillfälle, då han
angripits af en sjukdom, inbjuder han sina
vänner till en lysande sorgefäst, vid
hvilken rummets utstyrsel, bordduken, servisen
rätterna och vinet äro svarta. Nakna
negresser i silfverstrumpor förrätta serveringen.
Det antydes att Des Esseintes är pervers.
Han har också anfall af neronisk grymhet.
En yngling, som han en afton träffat på
en gata, vill han utbilda till mördare.
Med ett sådant lefnadssätt är det icke
underligt, att hans nervsjukdom försvåras.
Läkaren, som han rådfrågar, förskräcker
honom.
Han besluter att draga sig tillbaka från
världen och lefva i ensamheten i ett
frivilligt kloster, där lyxen och konsten träda
i stället för försakelsen och andakten.
Han möblerar på det elegantaste och
mest bizarra sätt en liten villa i en lugn
trakt utanför Paris. Tapeterna äro valda
för konstgjordt ljus, ty det är hans afsikt
att sofva om dagen och vaka om natten.
Arbetsrummet klädes med chagrinskinn i
orangefärg med bårder i indigo.
Sängkammaren efterliknar en naken klostercell
men klädd med dyrbara tyger. Matsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
