Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Från operan. Af Andreas Hallén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570
ANDREAS HALLÉN
utan på ett konsten värdigt sätt
upprätthållas. Härpå lämna också de utländska
konsert- och operaförhållandena mycket
påtagliga bevis. Jag har sällan eller aldrig
hört sägas att någon hofopera bär sig, och
att de större stadsteatrarna i Tyskland,
såsom Hamburg, Leipzig, Bremen, Frankfurt
och Köln, äro lönande teaterföretag beror
högst väsentligen på den lifliga
abonnemangsteckningen, som gifver affären ett
alltigenom tryggande stöd. Man har beklagat
sig öfver vår operas enformiga repertoar
och detta med orätt. Under första
säsongen i8q8—99 upptog repertoaren 22
helaftonsoperor, och 1907 —1908 har antalet
ökats till 48. Jämför man härmed stora
operans i Paris repertoar, så upptog den
1907 endast 22 operor. K. Teatern i
Köpenhamn gaf säsongen 1906—07 endast
18 och Berliner hofoperan 53, och
folkmängden i dessa städer äro ju betydligt
större än Stockholms. Hvad återigen
en-gagementsförhållanden beträffar, öfver hvilka
man också bittert beklagat sig, så synes
mig dessa äfvenledes varit ganska
obefogade, då dels de bästa förmågor som stå
till buds blifvit fästade vid operan, dels
främmande konstnärer, däraf många med
världsberömda namn, möjliggjort flera
mästerverks uppförande samt förlänat nyhetens
behag åt många af de gamla
favoritoperorna. Med skäl hade man kunnat önska
att repertoaren oftare hade upptagit
svenska operor, men allmänheten tyckes ej
gynna desamma med något talrikare besök,
och genom denna likgiltighet voro och
blifva väl ock fortfarande svenska
kompositörers verk mera sällsynta företeelser på
vår enda svenska operascens repertoar.
Direktör Ranft öfvertog alltså
ledningen redan den 1 juli, och det erkännande
måste man genast skänka honom, att han
med hänsyn till alla engagemang och
lönevillkor visat största tillmötesgående
samt en tydlig afsikt att med alla
förhandenvarande krafter söka uppnå så goda
prestationer som möjligt. Alla de
förutvarande goda och bepröfvade förmågorna
äro således åter engagerade, samt flera nya
komma att få tillfälle visa sina
framtidsmöjligheter. Lönestaten är ytterligare höjd
för orkester, kör och balett och lär nu
uppgå till ett respektabelt pius mot
föregående säsongens.
Den första föreställningen gafs den
21 augusti för fullsatt salong, då såsom
novitet uppfördes operan Madame
Butterfly, en japansk tragedi med musik
af G. Puccini, som hitintills gifvit goda
hus och visat sig vara en mycket
tilldragande nyhet. Libretton till denna
japanska tragedi utgör en i all sin enkelhet
rörande verklighetsskildring om en liten
intagande geisha Cho-Cho-Sang och hennes
korta kärlekssaga och »japanska giftermål»
med en lättfärdig amerikansk marinofficer,
som öfvergifver henne och gifter sig med
en landsmaninna. Då den lilla japanskan,
som under tre år förgäfves väntat på sin
mans återkomst, slutligen får veta att hon
för alltid är öfvergifven, stöter hon i
förtviflan samma knif i sitt bröst, rned hvilken
hennes fader, fordom en hög ämbetsman
vid mikadons hof, begått harakiri, då han
föll i sin kejsares onåd. Denna f. d. geisha
är en ovanligt skön och ren typ för det
evigt kvinnliga, och det hvilar en fläkt af
verklig poesi öfver hennes äkta stora
kärlek och ädla sinnelag. I denna såväl som
i sina föregående här gifna operor visar
Puccini samma eklektiska drag, som
häntyder på hans samhörighet med den senare
Verdi och tillika på hans aktningsbjudande
beaktande af Bayreuthmästarens formella
nydaningar. I melodiskt hänseende
igenkänner man i »Madame Butterfly» den
fullblodige italienaren, men han förstår
tilllika träffa en säregen exotisk stämning, som
på lämpliga ställen förlänar åt verket en
bestämd natur och lokalkolorit. Dock är
denna japanska tonfärg så måttfullt hållen,
att man lyckligtvis ej blir generad öfver
något konsekvent genomfördt veristiskt
ja-paneseri, hvilket för europeiska öron ju hade
varit outhärdligt. Hans orkestrala
färgtoner äro högst originella och fria från
onödiga, braskande och brutala effekter,
hvilkas frikostiga användande man i
föregående verk ej kan fritaga honom från.
Han förstår i Butterfly att spara med
ut-trycksmedeln, och genom en vis ekonomi
förmår han därför med ofelbar säkerhet
beräkna stegringarna till den högsta aifekt,
som då också blir ytterst verkningsfull.
Denna första föreställning under den
nya regimen kan betraktas som alltigenom
lyckad öfver hela linjen. Bland solisterna
bör i främsta rummet fröken Davida Hesse
nämnas. Hennes sympatiska framställning
af den lilla geishans soliga glädje, trofasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
