Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Från operan. Af Andreas Hallén. Med 1 bild - Ellen Keys bok om Rahel. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLEN KEYS BOK OM RAHEL
571
och själfuppoffrande kärlek samt
hjältemodiga slut vittnade mycket fördelaktigt om
goda förebilder och omsorgsfulla studier.
Äfven sångpartiet, som är mycket
kräfvan-de och ansträngande, utfördes med
berömd-värd säkerhet och med ett känsligt
skiftande föredrag. Herr Ödmann hade en
mindre tilltalande uppgift som den
osympatiske löjtnanten-älskaren, hvars cyniska
läggning väl mycket pointerades. Den
vokala delen af partiet hade säkert vunnit
på ett mera buret legatoföredrag. Öfriga
uppträdande voro fru Claussen samt hrr
Malm, Stromberg och Stiebel i de mera
nämnvärda partierna. Dekorationer och
uppsättning voro särdeles färgskimrande, och
regien låg i händerna på hr Lindén, som
härmed gjorde en lyckad entré vid operan.
Hr Järnefelt dirigerade.
Vid andra föreställningen af samma
opera utförde fröken Osborne, förut
engagerad vid herr Ranfts Oscarsteater,
titelpartiet. Hennes röst är stor och
isynnerhet i hufvudtonsregistret vacker och
klangfull och bör under fortsatta studier kunna
göra sig än bättre gällande. Spelet var
däremot alltför tungt och intetsägande, och
rollen tyckes ej fullt ligga för hennes
sceniska skaplynne. Fröken Edström samt hrr
Stockman, Oscar och Erikson återgåfvo
vid denna föreställning de öfriga större
och mindre solopartierna.
ELLEN KEYS BOK OM RAHEL
Af ERIK HEDÉN
EN lilla skizz »Rahel en
personlighet», som Ellen Key
offentliggjorde i »Revy 1885», är hållen i en
märkbart enklare och
anspråkslösare stil än hennes senare stora skrifter;
den tillhör i min smak det mest tilltalande
hon någonsin skrifvit. Nu har hon utvidgat
skissen till en bok, en rik och vis, en
glänsande och fängslande bok. Mig hade det,
sedan jag läst boken, varit kärare, om hon
låtit det stanna vid skissen. Emellertid
var ju den större skildringen ursprungligen
icke afsedd för en svensk allmänhet —
endast på förläggarens begäran utgafs den
på svenska — utan för en tysk. För
denna sin publik och för alla svenskar,
som gå i dessa tyskars fotspår, är den
säkert mästerligt afpassad.
Ellen Key står lägre som
människoskildrare än som förkunnare — i deras
ögon nämligen, som vilja ha den skildrade
analyserad och kritiskt bedömd.
Människor (särskildt afsnittet om makarne
Browning) borde klart ha angifvit hvad man af
Rakel Varnhagen i godt som bristfälligt,
kunde vänta.
Ingenting är Ellen Keys afsikt mera
främmande än att tränga sig själf framför
den skildrade. Ingen kan i högre grad
än hon se upp till mästarinnan med
lärjungens —• den kvinnliga lärjungens —
hvitglödande hängifvenhet. Att hon talar
så mycket själf i sina personkaraktäristiker
beror ingalunda på något medvetet intresse
för hennes eget jag, Det vittnar tvärtom,
om hennes rastlösa ifver att få fram
föremålets förtjänster. Hon kan ej vara nöjd
med att låta fakta tala, ty icke kan hon
förutsätta, att flertalet af hennes läsare, som
hon med all rätt antar vara kyligare än
hon själf, skola ur dem kunna plocka
fram allt det härliga hon själf funnit.
Däraf förklaras, att t. o. m. i de med
mindre stil tryckta stycken, där man
väntar sig finna idel citat, talar författarinnan
till icke obetydlig del själf, upplysande
och beundrande. Därmed är icke sagdt,
att Rahel får tala för litet. Det är alltid
klokt — hur stor makt än den citerade
äger att fängsla — att ej tynga en
framställning med alltför många citat, hvilka
afbryta och därför trötta. Dessutom
framhåller Ellen Key med all önskvärd
tydlighet, att hennes bok först och främst vill
visa läsaren väg till direkt studium af den
skildrade, ett studium som ej den
skickligaste tolkare kan göra öfverflödigt.
All denna utläggning och ständigt
yppade hänförelse har dock medfört vissa
olägenheter. För det första kunna rätt
talrika, om också ej betydande,
upprepningar icke undvikas. För det andra — och
detta är ur formell synpunkt viktigt —
har man svårare att behålla de enskilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
