Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ellen Keys bok om Rahel. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572
ERIK HEDÉN
fakta i minnet, när de alla äro inlindade
i berömmande förklaringar, därför ock
svårare att samla dem till en helbild.
För det tredje och värsta har den som
läser Ellen Keys bok aldrig känslan att
vara ensam med Rahel. Hvar gång han
i lugn vill tänka öfver ett drag hos henne,
ilar föreviserskan fram och ropar: Märk
hur fint! Är hon icke gudomlig?!
Till denna mera ytliga svårighet för
läsarens uppfattning af den skildrade
kommer ock en inre, skapad äfven den af
just den sympati, som ju lär innehålla
förståendets enda nyckel. Ellen Key räknar
s. 217 Rahel till de varelser, hvilkas
»känslor äro så starka att den som tar uttrycken
för dessa känslor såsom adekvata för
sak-förhållcmdet — medan de endast äro
adekvata för denna människas intryck af
sakförhållandet — blir vilseledd i fråga om
sakförhållandena». Med dessa ord, som
röja god blick för hennes köns svagheter,
har hon äfven träffande tecknat sig själf
som människotecknare.
Om vi slå upp sid. 2"o, finna vi att
författarinnan på denna enda sida hinner
berömma sin hjältinna för: saklighet,
sinnesnärvaro och organisation i
hvardagslifvet; snabbt och ändamålsenligt
handlande verklighetssinne; rikt gemyt; evigt friskt
»af idel verkligt varande forraadt lif» ; reda,
ordning, prydlighet, öfversikt; hon är ej
endast god utan äfven hjälpande; hennes
väsen är okufligt i sin egenart,
oförbrän-neligt i sin eld, blixtsnabbt i sin klarsyn,
djupt i sitt grubbel, skarpt i sin analys,
vildt i sin förtviflan, jublande i sin
tacksamhet. Hon skildras ej blott sora i hela
sitt väsen »väsentlig» (Rahels eget
älsklingsord), t. o. m. hennes skildring af vädret
kallas »full af väsentlighet».
Rättvisligen måste dock medges att
skildringen icke alldeles saknar kritik, om
än denna genomgående — med undantag
af att Rahel frånkännes formgåfva och
öfverhufvud skapande snille — rör
oväsentliga ting. Rahel framhäfver också själf
i citaten sin egenarts begränsning, dock
blott som ett mellanslag till det ytterligt
stolta själfmedvetande hon röjer. Förtjänar
då ej Rahel allt det pris hon får? Möjligen,
och äfven om ej så vore, är föga skada
skedd. Det är mycket förlåtligt, om en
person af äkta storhet ter sig ännu något
större vare sig i sina egna eller i skildra-
rens ögon. För öfrigt skulle Rahels
själf-beröm klingat mindre utmanande, om det,
i stället för i början, satts i bokens slut,
så att läsaren först fått de talrika profven
på hennes storhet, sedan omdömet.
Hufvudfelet med Ellen Keys måttlösa
beundran ligger däri, att hon, ifrig att
berömma, ej karaktäriserar tillräckligt. Ej
nog med att föremålet nästan alltid ses
blott i en belysning, hvarigenom vi gå
miste oin de skuggor, som just skänka
nyanserna. An värre är, att de kvantitativa
omdömena alltid bli mer allmänna och
måste gripa till mer häfdvunna, mindre
smidiga beteckningar än de kvalitativa.
Georg Brandes, hvilken boken tillägnats,
har en gång lämnat ett prof på hur en
personbeskrifning icke bör göras*; det var
en skildring full af ständigt brukade,
rosande ord. Så illa skildrar visst icke Ellen
Key; hennes beteckningar vackla mellan
allmännelig skönhet och verklig beskrifning.
Rahel själf har icke heller alltid så skarp
blick för individuella nyanser, åtminstone
hvad det yttre angår. Nog finns det mer
af uppräkning och sköna ord än af
särskilda färg- och formsyner i följande af
Ellen Key berömda lilla naturbild:
Dalen är skönare än någonsin! ... Nötter, nypon,
blåklint, ekar, bokar och tusentals örter tränga sig
växande fram — skönare, rikare, yppigare, stillare
än eljes, i det mest gyllne solsken, som flödar ner
öfver denna gudadal . . .
Ställer man så själfva hufvudfrågan:
får man under läsningens lopp någon
verklig bild, någon verklig tolkning af Rahels
väsen? — så lyder svaret: man får en
god fast ensidig tolkning, och om man
gör sig möda att beakta och sammanföra
de fakta och de ansatser till analys Ellen
Key lämnar, får man en ganska klar och
enhetlig bild. Är den ej helt klar och
enhetlig, kan detta knappt göras till
föremål för klander. Ty kan en dylik bild
af en rik och sammansatt personlighet
någonsin vara sann?
Det är icke blott själfva hjältinnan
öfver hvilken bokens författarinna slösar
hänförelse och ros. När hon omtalat Pauline
Wiesels växlande kärlek och många älskare,
talar hon strax om hennes »grekiska —
eller barnalika eller gudalika — naivitet i
* Se uppsatsen i hans samlade skrifter om
J. P. Jacobsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
