Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Selma Lagerlöf. Af C. D. Marcus. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 So
C. D. MARCUS
trampa ned allt och alla, som komma i
ens väg. Har det någonsin funnits så
mycken ynklighet och tarflighet, så
mycket kryperi och feghet för att nå i
höjden, har någon tid midt under
predikandet af den allmänna hjälpsamheten
utvecklat ett sådant haf af det bittraste
hat mellan klasser och personer? Under
en tid, då allting befinner sig i en
oafbruten rörelse, flyta alla värden samman
i ett träsk, där familjekänslan,
samhörighetsförnimmelsen, det personliga ansvaret
ömkligen omkomma. Detta är
öfver-gångstidens skumma dag, då lifvet
saknar stil liksom arkitekturen, det är
jobbarens, mäklarens, egoistens lysande
tidehvarf. Och om det är någon
människotyp Selma Lagerlöf hatar, så är det den
moderne egoisten. Han representerar allt
det onda, och om det hotar att gå illa
för någon af hennes människor beror det
på att hon tänker blott och bart på sin
egen lilla lycka och andras ofärd. Blott
en enda gång har hon utfört en dylik
typ i stor stil, då hon skapade den
lefvande ondskan, trollet i sagan, busen för
oss alla, den elake Sintram! Och han
lefver än i dag, och när helst en
människas hela stora diktan och fraktan går
ut på att bedra alla andra, så är det
Sintram som kör med sin svarta häst.
I dag heter han Alberti, i morgon något
annat. Egoisten är världens mest fattiga
och isolerade gestalt, han må blåsa upp
sig och synas hur praktfull som helst,
han är samhällets verklige anarkist, ty
han lefver utan hvarje samband med det
mänskliga. Om inte Nils Holgersson
tagits om hand af Selma Lagerlöf, hade
han blifvit en sådan! Ack att hvar och
en af oss hade företagit sin flykt på
gåskarlens rygg!
Gent emot denna fientlighet inför
lifvets innersta vilja träder Selma
Lagerlöfs hela diktning i harnesk, och här kan
man mer än väl förnimma släktskapen
med Viktor Rydberg. Hennes
åskådning kan tolkas med dessa ord: om du
gör något riktigt godt och offrar alla
dina själfviska tycken och hela ditt jag
ifall så erfordras, så skall Gud nog styra,
att du får din belöning i det ögonblick,
då du minst anar, att lifvets
uppbyggande krafter äro verksamma för din skull.
Ej ens Gösta Berlings saga är blott
och bart geniets försupna kungssaga,
utan gång på gång söker dess skapare
att förmana sina kavaljerer till tukt och
befrielse från förbundet med den onde,
och till slut besegrar hon Gösta Berling
själf.
Det är Elisabet Dohna som läser
lagen för sin man och därvid citerar den
gamle prästens ord vid kapten Lennarts
underbara död.
»Någon skall komma. Det är ej Guds
vilja, att I nu skolen förgås». Och hon
tilllägger: »Men jag, Gösta, som är din hustru,
jag säger dig, att du helt enkelt skall gå bort,
och göra din plikt. Du skall arbeta utan
hjältedater, du skall ej glänsa och förvåna, du skall
laga, att ditt namn ej alltför ofta ljuder på
folkets läppar. — Det är botgöringens väg vi
skola vandra.»
Det gäller således att begränsa det
öfverdådiga lifvet inom det dagliga
arbetets sfär. Och i sitt sista tal till
kavaljererna uppställer Gösta Berling som
den tyngsta gåtan spörsmålet om hur en
man skall kunna vara både glad och
god. Selma Lagerlöf åsyftar här
detsamma som Goethe, då han låter sin
Wilhelm Meister förena den ideella
syftningen med ett verksamt lefverne.
När major Fuchs med stor svårighet
offrar silfverkulan åt klockaren för att
skjuta den stora björnen i Gurlita klätt,
finner han vid hemkomsten till sin
förvåning, att det icke alls varit denne
jätte bland björnar, och han utbrister:
Herre Gud, sä god du är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
