Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nordtyska städer från automobil. Af Alfred Lichtwark. Auktoriserad öfversättning för Ord och Bild. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
ALFRED LIC HTWARK
plats för att studera den i detalj, på
sin höjd göra uppehåll, där något stort
konstverk, någon sällsam byggnad fanns
att se, och njuta af detta enda verk.
Dessa härliga dagar blefvo för mig
så rika på glädje och behållning, att jag
gärna skulle vilja fästa dem i
minnet.
Dagen fore afresan hade jag visat
våra samlingar i Hamburg för
konstnären och hans reskamrat, en svensk
officer, och gjort dem sällskap på en
utflykt till Elbe.
Konstnären och hans båda gäster,
officeren och jag, kompletterade
hvarandra så lyckligt till temperament,
intressen och erfarenheter, att vi på
förhand kunde vara förvissade om en liflig
och angenäm resestämning. Från första
stunden var samförståndet så säkert och
jämnt, som om vi redan förut gjort en
liknande färd. En sådan grundstämning
är ännu viktigare på en automobil än
på ett fartyg, ty passagerarna äro här
ännu mera hänvisade till hvarandra och
ännu närmare hopförda i afseende på
utrymmet.
Hildesheim.
Det var skymning, när vi kommo
till staden. Gator och bodar voro klart
upplysta, och på trottoarerna knuffades
och trängdes folk som i en storstad.
Rörelserna voro blott långsammare, och
man fick det intrycket, att de
promenerande hade god tid och intet särskildt
mål för sin vandring.
När vi efter intagen måltid gingo ut
på gatan, var den nästan tom, och öfver
gaflar och tak göt sig ett månsken, ljust
som dagen. Det måste vi njuta af i
denna liksom enkom därför lämpade
stad.
Lyckligtvis hade endast hufvudga-
torna storstadsbelysning och väldiga
bodar. Så snart vi veko af in på
bigatorna, försvann det elektriska ljuset,
och med långa, mörka mellanrum
glimmade några ensamma gaslyktor.
Små-bodarna hade släckt. Här fanns intet
som motarbetade månskenet. Lyktorna
voro på gammaldags sätt fästa vid
husen, hvilket åstadkommer en
ljusfördelning, hvars charm vi storstadsbor ej
längre känna till. I stället för att
ljusskenet rycker en in på lifvet, flödar ut
från bodarna pä ömse sidor om gatan,
utgjuter sig från båglampornas
upphängda månar, susar förbi i elektriska
spårvagnar eller dallrar fram öfver
körbanan på droskor och mindre fordon,
i stället lysa på dessa mörka, krokiga gator
lyktorna helt ensamma och sända ostördt
ut sina strålar, tills de försvinna i natten.
Som lyktan sitter där, fäst vid
husväggen, kan dess sken riktigt breda ut sig
i gatans mörker. Öfver den klart
belysta väggen bakom jagar det långa,
skarpa skuggor af något hufvud i
byggnadens fris eller någon utskjutande skylt;
och till husraden midt emot skickar det
försiktiga strålar, som endast här och
hvar med famlande händer ur mörkret
leta fram något utstående eller blankt
föremål. Ofta kan man ocksä dämma
för denna ensamma ljuskälla genom att
vika om ett framskjutande hörn, och då
blir månskenet allenarådande och går
sin väg rakt fram som allt ljus, breder
ut sig öfver körbanan, kastar skuggor
från hindrande gaflar och tak i stora
svarta schok på gatorna eller de
blänkande husväggarna. I detta dunkel
inbäddas de upplysta rummens enstaka
fönster. De se nästan ut som om de
endast vore ljusa rödaktiga färgfläckar.
Hvilka underliga och underbara
skådespel sågo vi icke på dessa gator!
Det gamla torget framför rådhuset
var en ypperlig lekplats för månskenet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
