Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nordtyska städer från automobil. Af Alfred Lichtwark. Auktoriserad öfversättning för Ord och Bild. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596
ALFRED LIC HTWARK
ANDREASKYRKAN I HILDESHEIM.
så att det såg ut som om taken vore
hvitglödgade. Jag mindes, att jag en
gång vid en eldsvåda sett brinnande
zink droppa ned från ett tak. Det hade
samma kalla hvita glans och samma
grönaktiga skugga. Här måste det ha varit
koppar, hvars beläggning i denna mindre
starkt vattenmättade luft har en ljusare
ton än hos oss vid kusten, samma ton
som månskenet, och hvilken nu i
månskensbelysning flammat upp till hvit glöd.
I det vi närmade oss den mörka
kyrkväggen, fäste konstnären vår
uppmärksamhet vid en fantastisk syn, som
vi i första ögonblicket icke kunde tyda.
I domkyrkans skugga stod under träden
en skimmel, öfver hvilken dansade det
röda skenet från en lykta. Vi sågo
icke lyktan och icke heller genast
mannen som bar den och som tycktes irra
omkring vid kyrkväggen. Hvad hade
han där att göra? Det var en arbetare
som på lördagskvällen samlade hop
visset löf från domkyrkoplatsen och som
kört fram med sin vagn till kyrkan.
Denna plats är planlagd med en
sådan återhållsamhet och en sådan ädel
smak, att jag i Tyskland knappast skulle
kunna nämna något exempel på så
mycken konstnärlig vishet och så fin takt.
Mot norr träddungen och alléen, södra
sidan fri från träd och den ärevördiga
byggnaden på samma gång skild från
och förenad med domkyrkoplatsen genom
— en trädgårdsanläggning. Ordet väcker
förfäran: man tänker på alla de
olämpliga naturparkstillställningar i hjärtat af
gamla städer, som det nittonde
århundradet infört och det tjugonde hittills
tolererat. Men här finnas inga
bedröfliga buskager, inga slingrande gångar.
Domkyrkan reser sig från en grön
gräsmatta, som afskiljes från platsen
utomkring genom en läg mur. Denna senare
är alldeles jämn, utan ornament, icke
fullt knähög och öfverst slätt rundad.
Bakom denna ljusa, låga mur, som löper
parallellt med kyrkväggen och framtill
i rät vinkel kröker sig efter tornet,
bildar den mörka gräsmattan en alldeles
jämn, flat yta. Vi kunde icke nog
beundra denna smakfulla anläggning. I
tider af säker konstnärlig smak hade
den ej inneburit något anmärkningsvärdt,
ty då hade den varit själffallen. Men i
våra dagar är det en ädel gärning, att
låta platsen vara sådan den är, att icke
kanta gräsmattan med buskar och att
icke förse den låga muren med ett
gotiskt galler.
På hemvägen måste vi ännu en gång
passera den trånga gård, vid hvilken
den stolta Andreaskyrkan ligger, och
beskåda det trotsiga tornet, där det
höjer sig utan några lekfulla ornament,
endast verkande såsom massa.
Nästa morgon återsågo vi
alltsamman vid dagsljus, gladde oss åt
korsvirkes- och stenhusen, skrattade
åt de ymnigt på alla fasader
utströdda små nakna kvinnofigurer, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
