Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nordtyska städer från automobil. Af Alfred Lichtwark. Auktoriserad öfversättning för Ord och Bild. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598
ALFRED LIC HTWARK
Braunschweig.
Om Braunschweig låge i
Sydtyskland, så skulle det liksom Nürnberg,
Würzburg och Bamberg vara i hvar
mans mun. Såsom nordtysk stad har
det emot sig vår allmänna
obenägenhet att uppskatta allt som hör till våra
nordligare bygder. Därtill kommer,
att det saknar goda
tågförbindelser och att hoflifvet under flera
människoåldrar legat nere. På så vis
har Braunschweig, trots all sin skönhet
och alla sina skatter, till och med i
Nordtyskland fört en trolldomsbunden stads
tillvaro. Hur sällan händer, att man hör den
prisas! Och vi ha dock knappast någon
gammal stad i norra Tyskland, som på
det hela taget kan mäta sig med denna.
Den gamla vackra och i hög grad
lif-aktiga platsen har likväl all utsikt att
under det nya regentskapet ryckas upp
till en medelpunkt.
I förbifarten beundrade vi domkyrkan
och Henrik Lejonets borg med den
mäktiga härskarsymbolen, lejonet på
sin höga sockel, och den förtjusande
gamla borggården, som omgifves af den
härligaste och mångfaldigaste arkitektur:
byggnader från den romanska och gotiska
tiden, träpalats af yppersta stil, ett af
Tysklands vackraste rokokopalats,
Vieh-wegska huset, o. s. v. ända till
byggnader från vår tid. Tyvärr har utsikten
öfver en af Tysklands vackraste
torngrupper nyligen blifvit stängd genom
uppförandet af hotellet Deutsches Haus.
Jag kan icke återse den plats, där
fordom de ljusa tornens smäckra former
höjde sig öfver de gröna träden, utan
att känna ett styng i hjärtat. Det
gamla träslott, som utgjorde den ena
kulissen, står ännu kvar. Denna utsikt
var icke blott en af Tysklands skönaste
stadsvyer, den vidgade den trånga plat-
sen utan att taga bort någon vägg.
Att bevara något så sällsynt vackert
hade väl varit värdt ett till och med
mycket stort offer.
Men i Braunschweig lockade oss icke
den restaurerade borgens inre, icke
domkyrkan med Henrik Lejonets grafvård,
icke anblicken af de måleriska gamla
kyrkorna, gatorna och torgen, hvilka
sällan äro så breda och rymliga i andra
gamla tyska städer — vi hade först och
främst kommit hit för museets skull, ja,
egentligen för en enda taflas skull,
Rembrandts familjebild.
Museet är redan sedan flera år
tillbaka inrymdt i sin nya byggnad. Den
som en gång har sett det i dess gamla
bostad kan dock icke känna sig riktigt
hemmastadd ännu. Sant är, att där var
obekvämt, att där icke kunde eldas, att
där var fullt med vinklar och vrår och att
öfverskådlighet saknades. Men hur bra
hade icke taflorna det, och hur
hemlighetsfullt löpte icke rummen in i
hvarandra! Man lämnade museet med en
känsla af utrymmets och skatternas
oändlighet och outtömlighet.
Det nya museet är byggdt efter det
vanliga schemat. På nedre botten stora
salar för gipsbilder, möbler och
småsaker, en trappa upp tafvelsalar, smårum
för målningar och ett för kopparstick,
två trappor upp samlingar af mynt,
keramik, förhistoriska föremål m. m. I
detta museum kan man inte gå vilse.
Allt är klart och öfverskådligt, men
också nyktert och abstrakt.
Tafvelsamlingen har för min känsla förlorat
otroligt i denna lokal. Salar med öfverljus
och af en förfärande höjd, så att taflorna
hänga öfver hvarandra i ända till tre,
fyra rader, samt stämningslösa smårum
med sidobelysning.
Då vi stodo framför Rembrandt var
dock allt glömdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
