Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 6 bilder. IV—VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 iS
JOHAN MORTENSEN
tattare att skapa erotiska arbeten. Det är
sitt eget inre han i denna målning blottar.
Uppsatsen är skrifven i samma stämning
som »Là-bas». Satan är vällustens
upphofsman, och kvinnan är hans lydiga redskap.
Det är först i Là-bas (1891) som han
fortsätter på den väg han inslagit i »A
re-bours». »Là-bas» är Huysmans’ »Inferno».
Det är en af de förfärligaste och
afskyvär-daste böcker som skrifvits under det
gångna seklet. Hufvudpersonen är författaren
Durtal. Det är under detta namn som
Huysmans själf uppträder i denna och de
följande romanerna, hvilka äro ytterst
obeslöjade själfbiografier.
Durtal är Des Esseintes’ andlige
tvillingbroder. Liksom den senare hatar han
århundradet, penningens, förfalskningarnas,
förfallets århundrade. Liksom Des Esseintes
koketterar han med klostret, men han
dröjer ännu att begifva sig dit.
Durtal är icke längre den svurne
anhängaren af naturalismen, fast han i mångt
och mycket erkänner, att den har
förtjänster. Han drömmer om en ny art af
naturalism, »un naturalisme spiritualiste», en
naturalism, som bevarat den föregåendes
kraftiga realism och aktning för dokumentet,
men som gifver uttryck åt högre, andliga
lifsvärden. I litteraturen finner han
knappast detta ideal realiseradt. Det skulle då
vara hos Dostojewskij. Däremot finnes det
vissa gamla primitiva målare, som förstått
att återgifva det andliga midt i kroppens
undergång, i dess sjukdom och förruttnelse.
Det finnes en korsfästelse af Mathias
Grunewald, i hvilken frälsarens kroppsliga
lidanden äro utmålade med den kraftigaste
naturalism, under det att ett gudomligt
uttryck sväfvar öfver hans anletsdrag.
Durtal är ännu icke kristen.
Visserligen finnes det ögonblick, då han skulle
vilja fly från världen till ett kloster. Men
det är närmast af hat mot tiden, af leda
vid lifvet. Om han också icke tror, måste
han erkänna det öfvernaturliga. Särskildt
förefaller honom det onda oförklarligt utan
tron på en öfvernaturlig ond makt. Huru
uppenbarar icke Satan sin närvaro i
penningen ! Den tillfaller nästan alltid
brottslingen och medelmåttan; kommer den i en
dygdig mans händer, upphör den att föröka
sig. Och om en fattig renhjärtad man af
en underbar slump blir rik, förstöres han
ögonblickligen moraliskt.
»Là-bas» afslöjar just Satans makt öfver
människosjälarna.
Des Esseintes hade varit trött på
nutiden, men han visste icke, hvart han skulle
fly hän. Durtal har funnit frid i
medeltiden. Men det är icke den blåögda,
landtligt troskyldiga medeltiden med dess ljusa
sommarsagor som fängslat honom. Han
studerar magien och skrifver en monografi
om Gilles de Rais, en »Des Esseintes från
fjortonhundratalet», som förde ett yppigt
lif på sitt slott Tiffanges i Bretagne.
Hans öfverdådiga lefnadssätt ruinerade
honom på några år. Han tog då sin
tillflykt till alkemien, och slottet var snart
fullt af italienska och franska charlataner,
gudlösa präster och satanister. Snart
hängaf sig Gilles de Rais åt de rysligaste
utsväfningar.
Han lät föra till slottet små gossar och
flickor, på hvilka han tillfredsställde sin
lusta, gisslande och mördande. Slutligen
ingrep biskopen i Nantes, Gilles de Rais
tvingades att bekänna sina många brott och
dog på schavotten.
Huysmans söker lösa den frågan, huru
den tappre krigaren och fint bildade
ädlingen plötsligen blef en gudlös brottsling.
Samma fråga har äfven den moderna
psykiatrien uppställt, och den ser i Gilles de
Rais en dåre af en särskild, icke alltför
sällsynt art. Dessa vetenskapliga
förklaringsförsök finna ingen nåd inför Huysmans’
ögon. Han griper tillbaka till den gamla
enfaldiga medeltidspsykologien och förklarar,
att det är Satan som inkarnerat sig i Gilles
de Rais’ person. Denne var under hela
sitt lif en mystiker, han hade lefvat i Jeanne
d’Arcs omedelbara närhet och under
hennes inflytande. Han hade känt lifvet i Gud.
Men den som tror på Gud, tror också på
Satan och kan under vissa förhållanden
komma att vända sina böner till mörkrets
furste i stället för till himmelens herre.
Det är denna väg som Gilles de Rais
vandrat.
Det är en mycket enkel och oredig
förklaring, men det betyder mindre.
Huysmans förstår sådana anormala existenser som
detta medeltidsmonstrum och lär också oss
känna dem. Han njuter beskrifningen af alla
de rysligheter, som försiggå på Tiffanges,
och mästerlig är hans skildring af
domstolsförhandlingen, då Gilles de Rais bekänner
sina brott. Dessa äro så fruktansvärda, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
