Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 6 bilder. IV—VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 iS
JOHAN MORTENSEN
m:me Chantelouve det bästa porträtt
Huys-mans någonsin tecknat.
I »Là-bas» fullbordar Huysmans hvad
han profeterat i arbetets början: han
skapar en ny form af naturalism, en
naturalism som är realistisk i sina detaljer, som
icke viker tillbaka för det fula, fasansvärda,
vämjeliga, men samtidigt svingar sig upp
från jorden och tager i besittning de
mystiska rikena på andra sidan grafven,
människans himmel och helvete.
V.
»Là-bas» utkom 1891. I detta
ögonblick ombytte tiden karaktär. Positivismen
och naturalismen hade spelat ut sin roll.
Man var trött på dessa långrandiga,
själlösa miljöskildringar, hvilka dessutom ofta
hade det felet att icke heller vara
synnerligen verklighetstrogna, på detta hopande
af vidrigheter, på det uteslutande
skildrandet af lumpna och fula människor. Alla
stilarter hade varit bannlysta utom
beskrifningen. Fantasi och känsla hade flytt ur dikten.
Tidsålderns naturvetenskapliga
uppfattningssätt hade Zola så fantastiskt omtolkat, så
förenklat, att det väckte löje och
indignation. Såsom naturalismens officiella dödsår
kan man betrakta 1887, då »La terre»
utgafs. Denna råa och öfverdrifna skildring
ur de franska böndernas lif framkallade en
protest af fem författare. Redan tidigare
hade naturalismen kraftigt men ensidigt
bekämpats af Brunetière. Hans vän Bourget
riktade den första allvarliga stöten mot
naturalismen, då han 1884 debuterade som
romanförfattare. Visserligen fanns det spår
af Taines positivism äfven i hans
uppfattningssätt, men det var dock åter det högre
själslifvet som kom till sin rätt i hans
salongsromaner.
Ungefär samtidigt började man äfven i
lekmannakretsar ifrigt diskutera
hypnotis-mens fenomen. Redan länge hade en grupp
af läkare, den s. k. Nancyskolan, sysselsatt
sig med studier angående denna dunkla
sida i själslifvet. Deras egendomliga
experiment pröfvades af Charcot, den
berömde läkaren, föreståndaren för La
Salpétri-ère. Han förklarade, att dessa egendomliga
fenomen af hypnos och suggestion verkligen
ägde rum.
Denna förklaring väckte ett enormt
uppseende. Den animala magnetismen,
som sedan ett sekel sysselsatt människornas
fantasi, men som ingen förnuftig människa
trott på under de sista femtio åren, var
åter tagen till nåder. Visserligen förklarade
icke Charcot, att hypnotismens lagar föllo
utanför det naturligas gränser, men så
uppfattades saken af publiken. Det var som
om undret åter stigit ned från himmelen.
Där hade man gått och trott, att man nått
fram till vetandets yttersta gränser, att allt
var lagbundet ordnadt, och att ingen
guddom styrde universum, utan att allt i
fenomenvärlden endast var en yttring af
materia och kraft. Vetenskapens erkännande
af hypnotismen öppnade vägen för undret
och det öfvernaturliga.
Då tron på folkets gamla gudar
försvagas, söker fantasien att skapa nya. Då
materialismen rasar, reser magien på
hufvudet. Så var det i slutet af
sjuttonhundratalet, då midt under den härskande
rationalismen och ateismen Saint Germain,
Cagli-ostro och en mångfald andra ockultister
uppträdde. — Samma fenomen upprepades
äfven vid slutet af adertonhundratalet. Det
myllrar vid sekelskiftet af alla slags ockulta
fenomen. Spiritister och teosofer,
astrologer och alkemister, drömtydare och
spåmän, somliga troende, andra charlataner,
kämpa om att trösta mänskligheten och
föregyckla den drömmar.
Samtidigt börja omvändelserna.
Brunetière, Bourget, Coppé, för att endast nämna
några af de mest bekanta författarna,
bekänna sig öppet till katolicismen.
Huysmans var en af de första som
slogo in på denna väg. Från den argaste
materialism och den mörkaste pessimism
svängde han om till mystik.
Det var under inga förhållanden tidens
vetenskap som kunde ställa sig i vägen
för hans omvändelse. Huysmans hade
alltid varit främmande för den. I detta
afseende var han en fullständig motsats till
Zola, hvars kraftiga hjärna bemäktigade
sig de praktiska resultaten af århundradets
naturvetenskapliga åskådningssätt, äfven om
han öfverdref deras tillämpning. Huysmans
stod däremot endast i beröring med sin
omgifning genom sina sinnen. Han såg,
smakade och luktade; idéernas abstrakta
värld var stängd för honom. Han var
sensualist, och det är en gammal iakttagelse
att från sensualisten till mystikern är icke
lång väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
