Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 6 bilder. IV—VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 iS
JOHAN MORTENSEN
år 1895, skildrar han hvad han upplefvat
under de sista åren och i klostret. Steget
är nu taget. Han är omvänd.
Arbetet sönderfaller i två delar. I den
förra skildras Durtals första steg på
omvändelsens väg, i den andra hans vistelse
i klostret.
En underlig botgörare och en underlig
omvändelsehistoria! Durtal är alltjämt lika
kritisk i sina omdömen, och världen ter
sig lika usel för honom. Han jagar efter
en anständig mässa och vacker kyrkomusik
på samma hopplösa sätt som M. Folantin
jagat efter en biffstek. Fast Durtal lefver
i nådens tecken bevarar han sin ogenerade
konstnärsnatur och säger allt hvad som
faller honom in. Han är alltjämt samma
blagör och parisgamin. Känslomomentet,
hvilket eljest alla proselyter starkt betona,
öfverdrifver icke han. Det är endast mot
sin vilja som han hänföres och blir
patetisk.
Språket är icke heller det som brukar
användas i våra dagars andaktsböcker. Det
är djärft, pittoreskt och bildrikt. Det blir
stundom vulgärt och smaklöst, men det gör
mindre, ty det är alltid naturligt. Han
begagnar om den andliga vältaligheten
uttrycket: la vaseline de son débit, la
graisse de son accent: han talar om le
chlore des prieres och le sublime des
sacrements. Predikningarna liknar han vid
buljong på fromma kalfvar, bouillon de
veaux pieux.
För att antyda den världsliga
karaktären af en viss kyrklig melodi använder
han följande pittoreska, men föga
vördnadsfulla uttryck: »Efter Kyrie eleison och
ingångspsalmen gjorde den heliga jungfrun
sitt inträde på scenen som en ballerina till
en dansmelodi . . . En skara af gamla och
unga gäss, församlade omkring ett hest
positiv, snurrade, under tonerna af en
marknadsmusik, jungfrun rundt på sina litanior
liksom på karusellens trähästar.»
Men just denna kritiska beundran utgör
den bästa bakgrunden för skildringen. Det
finnes icke något uppstyltadt i denna
omvändelsehistoria.
Durtal är fyrtio år. En morgon finner
han till sin förvåning, att han är en
troende. Huru har han blifvit det? Han
förstår det icke själf. Det har gått så
småningom utan att han märkt det, »liksom
magen smälter maten». Han kan visserli-
gen spåra åtskilliga orsaker, men knappast
deras samverkan. Barndomsminnena hafva
kanske inverkat på honom. Då brukade
han i klostrens mottagningsrum uppsöka
fromma kusiner och tanter, som tagit slöjan.
Deras böner hafva kanske bidragit till hans
frälsning!
Han var också trött på världen. Han
hatade tiden, dess seder och dess politik.
Huru annorlunda gestaltade sig icke lifvet
under medeltidens dagar. Då blomstrade
konsten, måleriet, skulpturen. Och denna
rika konst skapades af kristendomen! Är
icke detta ett bevis för dess styrka?
Det finnes äfven ett annat mera
personligt skäl, hvarför Durtal närmat sig
kristendomen. Han är en utlefvad. Hans sinnen
äro döda. Men han kan icke glömma »sa
vieille porcherie». »Herre», utbrister han,
»jag har förjagat svinen ur mitt sinne, men
de hafva trampat mig och öfverstänkt mig
med sin smuts, och själfva stallet har
störtat omkull. Haf medlidande med mig,
jag kommer så långt borta ifrån! Var
nådig, herre, mot svinaherden, som icke
hafver någon plats!» Och han börjar
besöka kyrkorna och öfvervara ceremonierna.
Men då inträffar ett egendomligt
fenomen. Hans begär vaknar åter till lif. Så
egendomligt är kanske icke detta. Det är
en gammal iakttagelse, att det finnes en
hemlig förbindelse mellan katolicismen och
sinnligheten. Den religiösa ekstasen,
rökelsen, prakten liksom uppvärma sinnena.
Förgäfves söker Durtal kufva dem. Han är
plågad som en munk.
I detta tillstånd sammanträffar han med
abbé Gévresin, en mystiker. Denne
vägleder honom. Han uppmanar honom
slutligen, när han finner tiden mogen, att söka
några dagars hvila i ett trappistkloster.
Durtal gör invändningar. Hans hälsa
tillåter honom icke att lefva under den
hårda regimen, men det blir den
skarpsinnige prästen som afgår med segern.
Durtal begifver sig en morgon från Paris,
och efter några timmar på järnväg och i
vagn står han med sin lilla kappsäck
utanför klostrets portar. När han åter lämnar
det, är han icke densamme som förr.
»En route» är på sitt sätt lika
mästerligt skrifven som »Là-bas». Analysen är
fin och säker och beskrifningarna utförda
med storartad konst. Hans eget inre lif
är inramadt af kyrkliga ceremonier och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
