Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 6 bilder. IV—VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 iS
JOHAN MORTENSEN
baille, Des Esseintes och Durtal äro alla
endast olika varationer på fallet Huysmans.
Men i »L’oblat» finner man en hel följd af
synnerligen intressanta munkprofiler, dubbelt
intressanta eftersom prästen sällan finnes
tecknad i litteraturen.
Hyusmans intresse för religionen är
exklusivt estetiskt. Därför finner man icke
heller i dessa böcker en verklig tafla af
det religiösa tillståndet i Frankrike, fast han
nästan snubblar öfver fakta. Han berättar
om böndernas hat mot munkarna, om den
nye församlingsprästens intriger mot dem
och hans försök att locka folket genom
kyrkosånger på nya glada melodier. Men
någon verkligt djupare uppfattning af den
strid, som de sista åren stått mellan kyrka
och ståt i Frankrike, söker man förgäfves
i Huysmans’ romaner. Han har endast
blick för sitt eget förhållande till kyrkan.
VI.
Huysmans hade funnit frid i Kristus,
och därmed hade hans eget själslif
upphört att intressera honom. Han lefde i
medeltidens sagovärld, fjärran från våra
dagars industrialism. Han hade lämnat bakom
sig den moderna vetenskapen med dess
falska rationalism. Skolastikens allegoriska
tolkningssätt och medeltidens djäfvulstro
utgöra de normer, efter hvilka han
förklarar företeelserna. Han är numera en
be-nedictinermunk, som intet högre åtrår än
att tjäna kyrkan och förhärliga Gud. Hans
sista böcker äro klosterkrönikor, afsedda
till uppbyggelse för de fromma.
I »En route» berättar han, huru han
redan länge tänkt att skrifva
helgonlegender, men tvekat. Svårigheterna förskräckte
honom. Haigiografien var liksom så många
andra kyrkliga konster i våra dagar en
förlorad konst. Hvad som skrefs af denna
art var handtverksarbete, och språket
utgjordes endast af stående fraser. För att
ånyo väcka till lif behaget i dessa legender
måste man använda förflutna tiders naiva
språk. Men hur skulle man gå till väga
för att i våra dagar finna uttryck för det
sorgetunga lifselixir eller de hvita vällukter,
som utströmmade från mycket gamla
öfversättningar af Voraginas gyllene legender?
Man må icke tro, att det duger att kallt
efterlikna dylika ting. Man måste själf tro
på helgonet och dess underverk för att
kunna skrifva dess historia. Det bästa
beviset för att så förhåller sig utgör Gustave
Flaubert, som efterlämnat beundransvärda
sidor om den helige Juliani historia. De
äro skrifna i en lysande stil, hvars
skenbara enkelhet endast uppnåtts genom en
oerhörd konsts sammansatta hjälpmedel. Allt
finnes där utom denna uttryckets
innerlighet, som af denna novell skulle gjort’ett
mästerverk. Det saknas den eld, som borde
genomstrålat och värmt dessa praktfulla ord.
Det saknas mystikens själ. Men tron
ensam är icke nog för att skrifva ett
helgon-lif. Hellos Helgonlif äro icke värda att
läsa. De glöda af tro och hänförelse, men
språket är så fattigt och färglöst, att
legenderna förefalla som vissna blommor.
Dessa båda mäns exempel gjorde Durtal
modlös. För att lyckas måste man förena
bådas egenskaper och ändock vara sig själf.
Man måste äga Helios entusiasm och
Flauberts lysande språk.
Huysmans har vågat försöket. I Sainte
Lydwine de Schiedam har han förnyat
helgonlegenden i den anda, som han i
ofvanstående rader själf angifvit. Men klart
är, att går man ett steg längre än
Flaubert i återgifvandet af dylika
vidunderligheter, tror man själf på hvad man
berättar, skapar man icke längre ett
konstverk utan en andaktsbok. Huysmans
är också fullt medveten om detta. Boken,
säger han, är mindre afsedd för de friska,
hvilka icke helt kunna förstå den, än för
de obotligt sjuka. De flesta sådana äro
Guds utvalda offer. De lida för att bereda
himmelsk nåd åt sig själfva och andra,
för att genom sina smärtor friköpa sina
medmänniskors synder. Men de flesta veta
intet därom. Den heliga Lydwines historia
skall hjälpa dem att förstå sitt läge, på
det att de med tålamod må bära sina
lidanden och uppfylla sin himmelska
bestämmelse. Och nog böra äfven de hårdast
ansatta kunna finna tröst i hennes lidanden.
Huysmans fäster själf uppmärksamheten
på, att Sainte Lydwine intager en
undantagsställning bland helgonens stora skara.
Alla andra hafva antingen lidit till själen
eller kroppen, men Lydwine hedrades af
Gud med dubbelt mått af lidande.
Huysmans har utvalt åt sig den förfärligaste af
alla helgonlegendernas sjukdomshistorier.
Återigen i detta arbete hafva vi den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
